Fru talman! Jag undrar vad flyktingbarnen hade
tyckt om den här debatten i dag. Det är ändå de som
är i fokus, de som är rädda, de som inte kan sova, de
många som saknar sina föräldrar.
Jag vet att det här är svårt. Vi människor är ofull-
komliga. Det är viktigt att ha det klart för sig. Men vi
måste veta vartåt vi vill.
Jag tycker att det är beklagligt, och jag hoppas att
Maj-Inger Klingvall ska kommentera väntetiderna.
Ibland när vi diskuterar frågor som rör människor,
djupt humanitära frågor, tycker en del att väntetider
är så normalt. Men när vi diskuterar materiella väl-
färdsfrågor kan vi inte acceptera väntetider. Då ska vi
ha vår vara direkt. Vi ska ha vår bil från verkstaden
och den ska levereras när den är lagad. Att få en ut-
redning gjord är svårt, men är det regeringens ambi-
tion att minska väntetiderna för att få besked?
År 1998 kom det 291 barn utan vårdnadshavare
till Sverige. De barnen har det i dag mycket svårt.
Enligt uppgift utgår man från när barnen intervjuas att
de ljuger, och de ska bevisa att de talar sanning. Det
är oerhört bekymmersamt när barnen i detta utsatta
läge inte ens kan bli trodda. Jag är glad att Helena
Bargholtz sade att det är bättre att fria än att fälla. Är
statsrådet beredd att göra det?
Om det finns en lag som inte kan tillämpas enligt
FN:s konventioner, är regeringen beredd att lägga
fram ett nytt förslag? Min och kristdemokraternas
ambition är att det ska finnas lagar och förordningar
där tillämpningen blir enligt de ambitioner och visio-
ner vi har.