Fru talman! Ledamöter! Åhörare! Vi debatterar i
dag någonting mycket angeläget, nämligen flykting-
barns situation i Sverige. Debatten har ju, som många
gånger tidigare, föranletts av uppmärksamhet av
enskilda fall i medierna.
För fyra år sedan visade tusentals medmänniskor
sitt engagemang när barnen Sincari utvisades från
Sverige. Våren 1998 var det syskonen Soto som fick
Gävle att gå man ur huse. Nu har vi den aktuella
familjen Demir.
De här händelserna är talande bevis på det starka
engagemang som väldigt många svenskar känner för
flyktingar, och framför allt för flyktingbarnen.
Låt oss inte skingra familjer! Det måste vara full-
ständigt oacceptabelt att splittra familjer i samband
med avvisning.
I flyktingpolitiken får vi aldrig förlora den enskil-
da människan ur sikte. Det är särskilt viktigt när det
handlar om barn. Barn har rätt till trygghet, till sina
föräldrar, och de har rätt att förvänta sig att vi i Sveri-
ge lever upp till barnkonventionen. Vi måste kunna se
till familjen, till den lilla världen, och inte förlora oss
i den stora världens statistik och paragrafer.
Folkpartiet har länge arbetat för en rad reformer
för att stärka möjligheterna att hålla samman familjer.
Vi kräver att förvar av barn i princip ska förbjudas.
Långa väntetider och den osäkerhet de medför är
skadliga, i synnerhet för barnfamiljer. Klarar inte
myndigheterna att ge besked inom rimlig tid bör man
bevilja permanent uppehållstillstånd.
Tonåringar är också barn, men de har inte som
yngre barn rätt att få hit sina föräldrar genom anknyt-
ning. Detta är inte rimligt.
I dagsläget tycks myndigheter hellre fälla än fria.
Grundtonen präglas av misstro mot det som de
asylsökande berättar. Ansökningar om uppehållstill-
stånd bör prövas, menar vi i Folkpartiet, enligt ve-
dertagna juridiska bevisprövningsprinciper och med
iakttagande av principen att hellre fria än fälla. Vid
osäkerhet ska alltså den för den sökande gynnsam-
maste tolkningen gälla.
Familjer splittras i dag genom att en familjemed-
lem som får avslag på sin asylansökan tvingas resa
tillbaka till sitt hemland för att därifrån göra en ny
ansökan om familjeanknytning. Folkpartiet anser att
det grundläggande bör vara att dessa ärenden ska
prövas på plats i Sverige. Jag vill fråga om statsrådet
också anser detta.
Fru talman! Barnkonventionen ska gälla för alla
barn i Sverige, också för flyktingbarnen. Därför
måste barnkonventionen inarbetas i den svenska
flyktinglagstiftningen, på samma sätt som Genève-
konventionens definition av flyktingskapet nästan
ordagrant överförts till utlänningslagen.
Barnkonventionen bör tas in i samtliga bestäm-
melser som kan vara relevanta för barns särskilda
förhållanden. I förarbetena till utlänningslagen ska
det tydligt framgå att de skrivningar som rör barn är
tagna från FN:s barnkonvention. På det sättet säkras
barnens rättigheter allra bäst i lagstiftningsarbetet. Då
blir det inte möjligt för berörda myndigheter att när
de tillämpar lagen låta bli att sätta barnets behov och
rättigheter i främsta rummet.
Vi är många som anser att utredningen om barn-
konventionen blev ett hastverk. Det återspeglades
också i regeringens proposition och i riksdagens be-
slut.
En grupp som far mycket illa är de som har ett
avvisningsbeslut sedan en lång tid tillbaka - detta
berör inte bara dem själva utan i väldigt hög grad
också deras barn - som inte går att verkställa efter-
som hemlandet inte vill ta emot dem. Undersökningar
har visat mycket höga siffror för psykisk ohälsa och
självmordsförsök bland dessa. Kan avvisningen inte
verkställas bör, menar vi i Folkpartiet, uppehållstill-
stånd beviljas.
Fru talman! Vi är flera partier här i dag som anser
att barnkonventionen ska inarbetas i svensk flykting-
lagstiftning. Det är väl ändå en väldigt rimlig begä-
ran. Anser inte också statsrådet detta?
Avslutningsvis får vi aldrig glömma att flykting-
politiken måste präglas av omtanke och medmänsk-
lighet, och det gäller i särskilt hög grad barnen.