Fru talman! Chris Heister påpekade att den soci-
aldemokratiska regeringen har bidragit till att skatter-
na har höjts sedan 1994 och låtsas som om detta inte
har lett till resultat.
Sanningen är att sedan dess har svensk ekonomi
kommit i balans. Det har varit det viktigaste motivet.
Men också på det område vi diskuterar i dag har det
lett till påtagliga resultat. Just sedan 1995, som jag
har redovisat, har antalet årsanställda i den kommu-
nala äldreomsorgen ökat från 1995 till 2000 med
nästan 30 000. Det är en ökning från 270 000 till
300 000. Det senaste året som jag har redovisat,
1999-2000, ökade antalet anställda med mellan 6 000
och 7 000. Vi har anledning att tro att det också har
ökat under de senaste åren, 2000 och 2001. Vi har
alltså gett resurser just för att förbättra resultaten.
Därmed vill jag svara Bo Könberg att jag är
övertygad om att äldreomsorgen i dag är bättre än vad
den var 1994 när vi lämnade över makten. Det som
man pekar på är att vi nu har kommit till rätta med de
problem som skapades under 90-talets ekonomiska
bekymmer. Vi har i dag fler anställda per vårdtagare i
svensk äldreomsorg än vi hade 1990. Då har vi kom-
mit en bra bit på väg, men det behövs ännu mer. Visst
har pengarna använts för att förbättra äldreomsorgen,
även om vi inte har anledning att slå oss för bröstet
och säga att vi är nöjda.
Lena Olsson ställde en fråga om vinstdrivande fö-
retag i äldreomsorgen. Vi har sagt, och håller fast vid
detta, att kommunerna måste ha möjlighet att använda
andra aktörer än den egna verksamheten. Kommu-
nerna ska alltså ha möjlighet att välja. Men det är
naturligtvis viktigt att man ställer mycket höga krav
på de privata vårdgivarna, att man inte inbillar sig att
man kan spara pengar genom att engagera en privat
vårdgivare. Det går inte att ha en bättre vård med
färre anställda. Men vi har inga planer på att förbjuda
kommunerna att anlita andra för uppdraget att driva
äldreomsorg.
Kenneth Johansson vill jag svara mycket enkelt:
Jag är beredd att ta ansvar för att vi förbättrar de-
mensvården. Det är ett av motiven för att vi tillsätter
en arbetsgrupp. Det ska bli spännande att lyssna inte
bara till forskarna utan också framför allt till anhöri-
gorganisationerna.
Vi är också beredda att ta ansvar för att staten gör
vad staten kan göra när det gäller att se till att vi kla-
rar rekryteringsfrågorna, för att förbättra utbildningen
och förbättra och ge stöd också till vidareutbildning-
en.
Till Bo Könberg vill jag säga att idén om en
kommunal äldreombudsman har jag stor sympati för.
Oavsett hur vi väljer att lösa det måste man kunna
vända sig till någon som representerar det offentliga
för ett samtal om den oro och osäkerhet man kan
känna inför verksamheterna. Jag tror att det är viktigt
att vi utvecklar ett system, inte bara för den tillsynen
eller med anledning av uppenbara problem utan också
för dialog mellan medborgarna, vårdtagare, anhöriga
och det offentliga. Jag har alltså stor sympati för den
idén.
Låt mig sedan säga några ord om Chris Heisters
väsentliga budskap, nämligen idén om en äldrepeng.
Vi avvisar förslaget om en nationell äldrepeng av
följande tre skäl.
För det första: Idén om en äldrepeng har sin grund
i en helt annan syn på äldreomsorgen än den som vi
menar har format den generella välfärden. Äldre-
pengen bygger på ett marknadstänkande. Vårdtagaren
ska vara kund på egentligen vilken marknad som
helst. Men varken sjukvård eller äldrevård är en tjänst
som vilken annan som helst. Vi vill att vård och äld-
reomsorg ska vara en rättighet för alla. Integritet,
trygghet och kvalitet ska prägla all vård och omsorg.
Man ska naturligtvis ha möjlighet att välja var man
vill bo, men man ska ha rätt till en trygg miljö oavsett
hur man har valt.
För det andra: De som driver idén om äldrepeng
har ett vidare syfte, nämligen att driva fram mer av
privat vård. Men det finns ingenting som säger att
privata vårdföretag är en garanti för bättre kvalitet.
Tvärtom har man i många rapporter pekat på att den
tyngsta kritiken har riktats mot många vårdföretag.
För det tredje: När man väljer äldreomsorg är det
för många ett val för resten av livet. Man måste kun-
na lita på att det fungerar. För de flesta äldre finns det
inte möjlighet att shoppa runt eller att välja något
annat när man väl har gjort sitt val. Man måste kunna
räkna med att man får den bästa kvaliteten oavsett
vad man har valt.
För det fjärde: Detta är kanske det allvarligaste,
nämligen att äldrepengen riskerar att legitimera dålig
vård. Vårdgivaren kan alltid säga: Du får stå för ditt
val. Ta din peng och gå. Det systemet vill vi definitivt
inte införa i äldreomsorgen.