Fru talman! Bo Könberg är inne på egentligen på
samma resonemang som Lotta Hedström, nämligen:
Hur skapar vi en bättre relation mellan medborgarna
och dem som är ansvariga för vården och omsorgen?
Lotta Hedström pekade på kommunernas och lands-
tingens skyldighet att ha särskilda patientnämnder.
Jag tror att de är alltför mycket koncentrerade på det
som bara är sjukvård och i alldeles för liten utsträck-
ning uppmärksammar det som är övrig vård och om-
sorg. Det är möjligt att det ska kunna utvecklas ett
system, möjligen i form av ombudsmän eller någon
annan organisation, för att försäkra sig om att man
har någon att tala med, inte bara när det gäller sjuk-
vården utan också vad gäller äldreomsorgen. Jag
hoppas att kunna återkomma med ett förslag i den
riktningen.
Vi vet vad som saknas i dagens äldreomsorg, och
vi vet vad som behöver göras. Det saknas resurser.
Efter 90-talets allvarliga ekonomiska bekymmer ser
vi nu att kommunerna börjar komma upp till ytan i
ekonomin, och de kan nu börja planera för framtiden.
Det är viktigt att vi ser till att resurserna ökar yt-
terligare. Vi har tillfört avsevärda resurser. Vi kan
mäta detta i form av ett ökat antal anställda som nu
arbetar i äldreomsorgen. Men det behövs ännu mer
personal, och det behövs resurser för att erbjuda ut-
vecklingsprogram för de anställda.
Vi behöver satsa mer på personalen. Det är ett
egendomligt samhälle där en nyutexaminerad 20-
eller 22-årig ung kille som har koncentrerat sig på
datautbildning omedelbart får ett arbete med 23 000-
25 000 kr i lön medan den som utbildat sig på att
vårda och ta ansvar för medmänniskor erbjuds en lön
på 14 000-15 000 kr. Ännu allvarligare är det när
man vet om att möjligheterna att påverka arbetet och
utvecklas i yrket är små. Ibland känns det rätt hopp-
löst.
Vi måste helt enkelt bestämma oss för att erbjuda
dem som arbetar i vården och omsorgen väsentligt
bättre arbetsvillkor. Annars kommer de inte att stan-
na, och än värre: Annars kommer inte unga männi-
skor att söka sig till vårdutbildningarna. De närmaste
åren är det ett viktigt politiskt ansvar för kommunal-
politiker, landstingspolitiker men också för oss att
vända utvecklingen och erbjuda de anställda bättre
möjligheter att utvecklas på jobben och bättre förut-
sättningar för sitt arbete.
Vi behöver också utveckla samverkan med anhö-
rigorganisationerna. Vi ska ha en ständig dialog lo-
kalt, regionalt men också centralt med anhörigorgani-
sationerna för att utveckla verksamheten. Jag vill till
Kenneth Johansson säga att en diskussion med de
anhörigas organisationer är viktig för att just definiera
vad staten kan göra. Väldigt mycket ansvar ligger på
kommunerna. Men staten har också ett ansvar att
lokalisera på vilka områden vi ska kunna gå vidare.
Det gäller t.ex. att utveckla demensvården. Det är
därför viktigt att vi nu sätter i gång arbetsgruppen.
Vi behöver en stärkt tillsyn. Men jag förstår inte
på vilket sätt en ny myndighet med mindre resurser
ska leverera en bättre tillsyn. Vad vi behöver är en
tillsyn i länsstyrelsernas och i socialstjänstens regi
som har resurser nog att följa upp verksamheten. Vad
vi behöver är en fungerande tillsyn, inte ännu en ny
myndighet.
Sedan måste jag trots allt ta upp frågan om resur-
serna. Det går inte att gå ut till svenska folket och
säga att den stora framtida utmaningen är äldreom-
sorgen, där vi behöver mer resurser och mer personal,
och samtidigt säga att det viktigaste politiska budska-
pet i det här valet är att sänka skatter och dränera den
offentliga sektorn från resurser. Man måste bestämma
sig.
Jag menar att vi behöver långsiktigt öka resurser
och anser inte att det är möjligt att gå ut med gigan-
tiska skattesänkningslöften, som Moderaterna står får.
Jag tror att om Kenneth Johansson håller sig på fel
sida i politiken är risken att hans tre E:n kommer att
adderas med ytterligare ett, nämligen egoism. Undvik
det. Kenneth Johansson får se till att han inte följer
Moderaterna för långt när det gäller skattesänkningar.