Fru talman! Jag efterlyste i inledningen våra mest
kreativa idéer. Under mina tio minuter vill jag därför
dela med mig av de fem saker som vi gröna tycker är
mest angelägna och verkningsfulla, fler finns förvis-
so.
Det första som måste åtgärdas och som socialmi-
nistern också tog upp gäller hur yrket att vårda gamla
ska bli mer attraktivt och få en högre status. Engage-
manget och motivationen att göra ett bra arbete står i
direkt proportion till om man själv och omvärlden
anser att det man gör är fint och viktigt. Hur kan det
konsekvent få vara så i vårt samhälle att de arbets-
uppgifter som har att göra med teknik, datorer och
maskiner alltid är bättre betalda än människovårdande
yrken? Värdesätter vi maskiner mer än människor?
Då är det vår civilisations största misstag.
Människan är vår värdefullaste resurs, och de
gamla är våra läromästare och våra mentorer, eller
skulle vara det om de fick chansen och om vi insåg
vad de har att ge. "Humankapital" säger man när man
ser varje människa som en resurs även om människan
råkar vara hjälpbehövande i något avseende. Human-
kapitalet värdesätts när man inser att personalen är
den avgörande succéfaktorn i varje verksamhet. At-
tityder och synsätt, enligt detta, påverkar man genom
opinionsbildning och medvetandegörande. Det är ett
ganska tålamodskrävande och långsamt arbete.
Lönesättning är däremot någonting konkret. Nu
vill inte vi lägga oss i löneförhandlingar, så jag ska
bara ta tillfället i akt att peka på vad ett vårdbiträde i
öppen vård tjänar i genomsnitt per månad: 14 800 kr.
Det blir ca 9 000 netto att leva på.
Percy, ni vet, ska klara sig på lika mycket som två
JAS-plan kostar, nära 1 miljard, under sitt stilla pen-
sionärsliv. Jag hoppas att han kan köpa sig bra vård
och få en välbetald och motiverad personal för den
slanten. Annars kunde ju hans pensionsbonus och
JAS-miljarderna ha kunnat användas till just en an-
ständig bemanning i vården och omsorgen. Det är
någonting för nästa regering att tänka på.
Den gamla människa som kanske har fostrat fem
barn och inte har någon ATP har inte Percys valfrihet,
utan hon måste lita på samhällets vård. Frågan om
mer medinflytande på en arbetsplats inom äldreom-
sorgen är också någonting konkret som vi kan ta tag i,
liksom frågan om hur stort engagemang ledningen
och särskilt mellancheferna inom äldreomsorgen har.
Om jag får vara med och styra hur mitt arbete ska
utföras, vilka metoder som ska användas och be-
stämma vilka organisationsmodeller vi ska använda
oss av ökar nämligen min motivation och min självre-
spekt som anställd avsevärt. Då kan jag respektera
andra bättre. Att som anställd inte tas i anspråk fullt
ut är lika förgörande som för en gammal människa att
bli behandlad som ett kolli.
Vårdyrkena blir mer attraktiva om det finns bra
handledning, om det finns ett tydligt medinflytande,
om man arbetar i självstyrande grupper, om schema-
läggningen är en gemensam angelägenhet etc. Led-
ningen och huvudmannen kan uträtta åtskilligt för att
få både unga och äldre att stanna kvar och även att
söka sig till äldrevården. Då kan det bli en arbetsplats
att växa med. Då kan etikdiskussioner och bemötan-
defrågor rymmas på ett självklart sätt. Inte minst kan
offentlighetens arbetsgivare gå före i framsynthet och
prova olika modeller för medinflytande och visa gott
ledarskap. Låt oss ta fram de stora PR-kampanjerna
nu för att rekrytera och marknadsföra vårdyrkena som
attraktiva och utvecklande!
40 % outbildad personal inom äldreomsorgen i
dag är 40 % för mycket. Därför handlar min andra
punkt om kompetenshöjning. I dag finns det ett brett
stöd för att alla vårdanställda ska ha minst underskö-
terskekompetens. Olika ansatser i den riktningen har
redan gjorts. I Miljöpartiets budgetförslag för nästa år
kommer vi att avsätta medel för att det här ska kunna
realiseras med en större effektivitet. Det behövs fler
yngre som söker till omvårdnadsprogrammet. Vidare
bör äldre personer kunna få komplettera med denna
linje eller någonting motsvarande trots att de kanske
redan har en 3-årig gymnasieutbildning, just därför att
behovet nu är så markant. De som redan finns i yrket
bör ges möjlighet att på ett för dem ekonomiskt håll-
bart sätt läsa in motsvarande utbildning.
Vi menar att satsningar som de här tillhör det na-
tionella ansvaret för äldreomsorgen, eftersom upp-
emot 220 000 människor måste rekryteras till äldre-
omsorgen inom loppet av åtta år. Då har vi inte råd att
tappa en enda som kan tänka sig utbildning till äldre-
arbete. Stoltheten i att vara välutbildad och att i sin
utbildning ha fått möta normdiskussioner, kvali-
tetstänkande och bemötandefilosofier gör att man i
sin uppgift inte kommer att nedlåta sig till vilka grepp
eller övergrepp som helst. I basutbildningen lärs yr-
keskoderna ut, och där får ogenomtänkta värderingar
brytas mot erfarenheten.
Vi hoppas också snart få se genomförda individu-
ella kompetenskonton.
För tillfället slutar jag nu med vår tredje punkt,
som är värdet av en allmän arbetstidsförkortning. Den
är bra för de anhöriga, som kan få mer tid att hälsa på
sina kära oftare. Den är bra för arbetstagarna, som
kan göra fullgoda insatser utan att slita på sig. Den är
bra också för alla medborgare, som kan åldras på ett
rimligare sätt utan sjukskrivningar, utbrändhet och
förtidspensionering. Dessutom finns man ju kvar i
s.k. produktiv sysselsättning högre upp i åldrarna,
någonting som kommer att behövas i de tider som
stundar med fler och fler äldre och färre yngre.
Men de som kanske tjänar mest på kortare arbets-
tid är de gamla, som får möta lugnare vårdare med
humöret i behåll.
Slutligen är kortad arbetstid även bra för statskas-
san. Tvärtemot vad som vanligen framhävs kommer
en arbetstidsförkortning, om den genomförs med
minst tre timmar i veckan, att minska på en mängd
belastande samhällskostnader. Ska vi börja korta
arbetstiden ska vi börja inom vården.