Fru talman! Fru Ewers är 94 år. Förra året flyttade
hon in i det nya äldreboendet i Landskrona. Du ska
bara veta hur bra jag har fått det - hjälp med allt jag
behöver och kär personal - sade hon när jag besökte
äldreboendet för några dagar sedan. Hon fortsatte:
Men det bästa av allt är min lägenhet. Så visade hon
stolt den personligt och vackert inredda lägenheten
med fönster ut mot trädgården.
Samma stämning mötte jag dagen efter när jag be-
sökte äldreboendet Trevnaden i Malmö. Det var
vårdtagare som berättade om åldrandets bekymmer
och ängslan, men också om vänligt bemötande och
trivsel. En kvinna visade också där stolt sin lägenhet
och pekade på väggen. Tavlan där, sade hon, är
Grindslanten. Jag vill ha den där för att visa hur det
var förr. Då var det de starka som tog för sig.
Jag mötte personal som berättade om det tunga
och svåra uppdraget, men också om hur de numera
själva bestämmer över arbetstiden och för dialog om
hur vården ska förbättras. Jag mötte anhöriga som
berättade om sin ängslan och om behovet av aktiva
kontakter med personalen, men också om att de fak-
tiskt trodde att föräldrarna kände trygghet i det nya
boendet.
Detta är den ljusa sidan av äldreomsorgen. Vi vet
att den gäller för stora delar av vården. En lång rad
kvalitetsmätningar och intervjuundersökningar visar
att de allra flesta vårdtagare och anhöriga är mycket
nöjda. Vi vet att personalen inom äldreomsorgen gör
ett fantastiskt arbete, som alltför sällan uppmärk-
sammas.
Men det finns också en annan, mörkare sida. Den
handlar om äldre som möts med respektlöshet och
inte får den vård de har rätt till. Den handlar om up-
penbara fall av vanvård. Den handlar också om anhö-
riga som oroar sig över vården och som känner att
ingen lyssnar på dem. Den handlar om personal som
känner otrygghet och stress och en rädsla för att tappa
tålamodet.
Med utgångspunkt från principen om nolltolerans
- vi accepterar inte ett enda fall av vanvård - har vi
under de senaste åren byggt upp ett system för kvli-
tetssäkring. Det förutsätter att kommunerna arbetar
med kvalitetsutveckling och förbättrar rutinerna. Det
förutsätter kompetensutveckling, förbättring av ar-
betsförhållandena för personalen och dialog med alla
berörda.
Kvalitetssäkringen bygger numera också på en
skyldighet för all personal att anmäla alla eventuella
missförhållanden. Den kräver en kompetent och om-
fattande tillsyn.
Under de senaste åren har antalet anmälningar
ökat. På ett sätt är det glädjande. Många har befarat
att den nya lagen inte skulle fungera och att anställda,
men också vårdtagare och anhöriga, skulle vara rädda
för att påpeka brister.
Det ökande antalet anmälningar kan i varje fall i
medierna tas till intäkt för att kvaliteten försämras,
men det handlar i själva verket om att alltfler vågar
och vill påpeka bristerna. Även om vi ibland kan
beklaga den något förenklade medierapporteringen
bör vi inse att vi aldrig kan komma till rätta med
problemen genom tystnad. Det är bara med offentlig
debatt och rejäl uppmärksamhet som vi kan skapa
förbättringar.
Ta Polhemsgården i Solna som exempel. Pol-
hemsgården, som drevs av ett privat vårdföretag, blev
något av en symbol för misslyckanden i äldreomsor-
gen. Det var där Sarah Wägnert arbetade när hon
anmälde vanvården. Det var också Sarah som fick ge
namn åt den nya lagen.
Men Polhemsgården kan också bli en symbol för
hur man kan vända utvecklingen och hur man kan se
anmälningar om brister som en utmaning att gemen-
samt skapa något nytt och bättre.
Jag besökte Polhemsgården i höstas. Verksamhe-
ten drivs nu av kommunen. Personalen och ledning-
en, som kommunen samarbetar med ett privat företag
kring, pekar nu på hur man systematiskt arbetar med
förbättrade rutiner, utveckling av personalen, förbätt-
rade kontakter med sjukvården och dialog med anhö-
riga. Så sade de: Nu har vi ett mål. Polhemsgården
ska bli det bästa äldreboendet i Sverige.
Att garantera alla en god äldreomsorg är en av vå-
ra stora politiska utmaningar. Det är ett arbete som
omfattar såväl de äldre själva som personalen och de
anhöriga. Det omfattar de äldre för att de ska ha rätt
till en vård och omsorg i trygghet och värdighet. Det
omfattar personalen för att den ska ha rätt till goda
arbetsförhållanden och utvecklingsmöjligheter i ar-
betet. Det omfattar de anhöriga för att de ska känna
trygghet och veta att deras nära har det bra.
För detta krävs resurser, personal med rätt kun-
skaper, en effektiv tillsyn från samhällets sida och ett
ökat samarbete med brukar- och anhörigorganisatio-
nerna.
För det första är resursfrågan avgörande. Vi ska
gemensamt ta ansvar för tryggheten på äldre dagar.
Äldreomsorgen är en samhällelig angelägenhet och
ska vara ett kommunalt ansvar. Medborgarna måste
kunna förlita sig på att samhället klarar att erbjuda en
god äldreomsorg och att detta ska gälla för alla. Det
är behovet och inte den enskildes ekonomiska villkor
som ska vara avgörande. Detta är grundläggande i
min syn på äldreomsorgen.
Under senare år har stora resurser tillförts äldre-
omsorgen. Det har skett genom ökade generella stats-
bidrag och särskilda satsningar. Genom den natio-
nella handlingsplanen för äldrepolitiken avsattes
resurser till fortbildning av arbetsledare och utveck-
ling av anhörigstöd. Inom ramen för den nationella
handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjuk-
vården tillförs kommunerna under de närmaste åren
2,7 miljarder kronor för att förstärka sjukvårdsinsat-
serna i äldreomsorgen. Regeringen föreslår nu också
att ytterligare nästan 3 miljarder kronor ska gå till
kommunerna för att de ska kunna anställa mer perso-
nal. Det är viktigt om man vill skapa trygghet i äldre-
omsorgen. Men i framtiden kommer det att krävas
ytterligare resurser för att man långsiktigt ska kunna
trygga äldreomsorgen.
För det andra är tillgången till personal en förut-
sättning för att det ska gå att skapa en god äldreom-
sorg. Det gäller att kunna rekrytera personal, att per-
sonalen stannar kvar och att arbete inom äldreomsor-
gen ses som ett attraktivt yrkesval. Det handlar också
om att de anställda inom äldreomsorgen har den ut-
bildning som behövs.
Ofta talas det om att det är kris i äldreomsorgen,
om stora nedskärningar och om personalflykt. Den
bilden är inte riktigt sann. I dag arbetar ca 300 000
människor inom äldreomsorgen. Mellan år 1995 och
2000 ökade antalet anställda, med 29 000 årsarbeten,
inom den kommunala äldreomsorgen. Inom många
kommuner pågår ett ambitiöst arbete med rekryte-
ringsfrågorna. Satsningar görs också på vidareutbild-
ning av personalen. Men personalsituationen är likväl
bekymmersam, och det har att göra med de totala
resurserna. Låga löner för ett krävande arbete gör att
för få ungdomar söker sig till gymnasieskolans vård-
och omsorgsprogram. Oregelbundna arbetstider,
svårigheter att få heltidstjänster och brist på inflytan-
de över sin arbetssituation är andra orsaker till att
många hellre väljer att arbeta inom andra yrken.
Jag ser mycket allvarligt på detta. Därför har jag
bjudit in de fackliga organisationerna för att i nästa
vecka lyssna till deras synpunkter på hur rekryte-
ringsfrågorna ska kunna lösas. Vi ska då särskilt dis-
kutera svårigheterna att anställa utbildad personal.
Jag är medveten om att det i första hand är kommu-
nerna som har arbetsgivaransvaret, men jag tycker att
det är viktigt att vi diskuterar på vilket sätt staten kan
ge ökat stöd till kommunerna.
För det tredje krävs det en effektiv tillsyn för att
man ska kunna garantera kvalitet och trygghet i äld-
reomsorgen. Med den nya socialtjänstlagen har läns-
styrelsernas möjlighet att utöva tillsyn utökats. Läns-
styrelserna har också fått mer resurser. Socialstyrel-
sen arbetar för att utveckla tillsynen. Den kunskap
som kommer fram i länsstyrelsernas tillsynsverksam-
het måste i större utsträckning föras ut och användas i
metodutvecklingen inom verksamheterna. Kunskapen
om lex Sarah behöver spridas.
Utöver den lagstiftning som nu gäller och det ut-
vecklingsarbete inom tillsynen som pågår anser jag
att den enskildes ställning behöver stärkas även på
andra sätt. Att förbättra systemet för hur klagomål
och synpunkter på t.ex. bemötandet hanteras är ett
ytterligare steg för att skapa en god äldreomsorg.
För det fjärde vill jag ta upp de anhörigas berätti-
gade krav på äldreomsorgen. De har all rätt att för-
vänta sig att de som står dem nära får en god om-
vårdnad. Jag har full förståelse för den oro som anhö-
riga känner när de hör talas om missförhållanden. Vi
behöver ta till vara den kunskap och det engagemang
som finns hos anhörigorganisationerna. Jag är glad
över att kunna berätta att regeringen nu har fattat
beslut om att tillsätta en särskild arbetsgrupp som ska
kartlägga förhållandena i samhället för personer med
demenssjukdom och deras anhöriga. Arbetet ska ske i
samverkan med sakkunniga på socialtjänstens område
och på hälso- och sjukvårdsområdet och med repre-
sentanter för de anhöriga. Till arbetsgruppen ska
också knytas forskare på området.
Fru talman! I denna debatt är de borgerliga parti-
erna skyldiga att svara på en enkel fråga. De vill ju
alla sänka skatterna med många miljarder. Längst går
Moderaterna som vill sänka skatten i år med 42 mil-
jarder, nästa år med 63 miljarder och 2004 med 80
miljarder kronor. Den offentliga sektorn, som ska
finansiera framtidens äldrevård, ska alltså få kraftigt
minskade resurser. Den enkla frågan är: Kan vi få
bättre äldreomsorg med färre anställda?