Fru talman! Ingen välfärdsuppgift är viktigare än
att se till att vi har en bra och väl fungerande äldre-
omsorg. Det handlar om en mängd olika saker. Det
allra första är förstås att prioritera äldreomsorgen, att
se till att vi ute i verksamheten runtomkring i kom-
muner och landsting verkligen ser till att vi har en
god verksamhet. Det handlar om sådana saker som vi
i vanliga fall tänker på när vi säger äldreomsorg, t.ex.
en väl fungerande hemtjänst, bra särskilt boende, men
det handlar också om delar av sjukvården som är
extra viktig för de äldre. Det handlar om att se till att
vårdköerna kortas så att människor slipper vänta
länge på angelägna behandlingar. Det handlar om att
ha en fast läkarkontakt. Bägge dessa två senare saker
är viktiga för alla medborgare, men det är de äldre
som har allra störst behov av dem.
När man ska prioritera i äldreomsorgen handlar
det om att använda omsorgspengar till omsorg. För
någon vecka sedan här i kammaren var det en inter-
pellationsdebatt mellan Kerstin Heinemann och soci-
alministern med utgångspunkt i att Socialstyrelsen
har gjort en undersökning i södra delen av landet för
att se om de pengar som anslogs efter 1998 hade
använts till det som de skulle användas till. Det fanns
här och var tecken på förbättringar. Det bör det göra
om man anslår 4 miljarder kronor. Men det var också
klart att man inte hade fått några riktigt stora förbätt-
ringar, att det inte var fråga om att personaltäthet och
annat hade ökat markant.
En av de viktigaste uppgifterna är utbildningen,
att se till att den personal som har dessa viktiga upp-
gifter har en bra utbildning. Det är en fråga som man
måste satsa på ute i kommunerna. I Stockholms stad
har Folkpartiets äldreborgarråd lagt fram en plan för
att se till att inom en treårsperiod nå en avsevärt bätt-
re utbildningsnivå än den man har i dag.
Om vi ska kunna locka människor att ta dessa an-
gelägna arbetsuppgifter handlar det om en förnyelse
av sättet att arbeta. Det visar sig nu på många olika
sätt att den förnyelsen inte har kommit så långt. Ett av
de tecknen är de mycket omfattande sjukskrivningar
som äger rum i vårt land och som framför allt handlar
om personer, oftast kvinnor, som arbetar med de
viktiga omsorgsuppgifterna. Det verkar som om en av
de största bristerna är bristen på inflytande över den
egna arbetssituationen. På några håll i landet prövas
goda metoder. Det prövas nya arbetsscheman, som är
mera tillfredsställande för personalen och som där-
med också återverkar på den omsorg som de gamla
får som vistas på dessa ställen.
Från Folkpartiets sida har vi länge föreslagit nå-
gonting som vi har kallat en omsorgsgaranti, med åtta
nio punkter som skulle kunna bli mer konkreta och
som därmed skulle kunna kontrolleras om de efter-
levs. Några av de punkterna är rätt till medicinsk
kompetens i vården, rätt till värdigt omhändertagan-
de, som vi har försökt specificera, rätt till trygghets-
larm, rätt till eget rum, m.m.
Många äldre och många anhöriga känner att de
har svårt att komma fram i kommunerna, att nå fram
med synpunkter och ibland berättigade klagomål. Vi
har därför föreslagit, och genomfört i flera kommu-
ner, inrättandet av en speciell äldreombudsman, en
person som i och för sig kan vara anställd av kommu-
nen men som måste vara fristående från ledningens
sida för att kunna hantera de klagomål som kan
komma in. Det är inte alltid fråga om klagomål, utan
det kan också handla om att hjälpa folk till rätta.
För att öka de äldres och deras anhörigas valfrihet
behövs det mycket skarpa förslag ute i kommunerna.
Det behövs något av det som vi från vår sida har
kallat en äldrepeng eller äldreomsorgspeng. Den har
införts i Nacka och är på väg att införas i Stockholms
stad. Det betyder inte i första hand att de äldre ska gå
runt och shoppa bland en mängd olika producenter av
äldretjänster, hemtjänst eller särskilt boende, men det
betyder att valfriheten ska finnas.
Det viktigaste, fru talman, är inte vad vi kallar det,
vilket namn det har, utan att instrumentet fungerar
just för att öka valfriheten för de enskilda och också
för att de som ger tjänsten ska veta att de äldre har
valfrihet och att de kan, om de skulle bli missnöjda,
vända sig någonstans. Jag tror att detta är en av de
mer angelägna uppgifterna att genomföra ute i kom-
munerna för att förbättra för de gamla.
Utvecklingen inom äldreomsorgen har lett till att
trycket på de anhöriga har ökat. Många anhöriga och
närstående vill göra en insats för de sina. För dem
som vill göra detta måste samhällets olika instanser
vara beredda att hjälpa till och ställa upp, i form av
avlastning, i form av stöd och i form av förändringar i
socialförsäkringen som gör det lättare för den som
vill ställa upp för den nära anhörige att kunna göra
detta.
Vi har sedan mitten på 90-talet från vår sida före-
slagit ytterligare förbättringar i socialförsäkringsför-
månerna för dem som ställer upp för sjuka anhöriga.
Vi har tyckt att man borde ta krafttag på nationell
nivå, genom att regeringen tillsammans med de båda
kommunförbunden tar fram förslag till en plan på hur
man förbättrar villkoren allmänt för dem som ställer
upp för sina anhöriga.
Fru talman! Socialdemokraterna har nu haft det
nationella ansvaret i vårt land i över sju år. De har
haft det i många av våra landsting och kommuner.
Den fråga som man bör ställa sig och som jag gärna
vill ställa till socialministern är: Är det bättre i dag för
våra gamla? Finns det någon som helst anledning att
tro att det blir bättre med en fortsatt socialdemokra-
tisk regering?