Fru talman! Sju av tio svenskar svarar nej när
SIFO frågar om de har förtroende för att samhället
kan ge dem en värdig vård som äldre. Det är ett
misstroende som är värt att lyssna till och ta på
mycket stort allvar. SKAF:s ordförande Ylva Thörn
krävde häromdagen att politikerna nu går från ord till
handling och gör äldreomsorgen till det kommande
valets stora fråga. Det finns anledning att också anta
den utmaningen, och vi kristdemokrater gör det gär-
na.
En värdig vård av våra äldre måste stå i centrum
för den politiska debatten, inte bara för en s.k. sär-
skild debatt i riksdagen utan varje dag. Äldreomsor-
gen är vår viktigaste välfärdsfråga.
För att få balans och trovärdighet i den här debat-
ten vill jag säga att de flesta vårdbehövande får en
god vård i dag. Den stora merparten av vår personal
gör en fantastisk insats under ofta mycket pressande
förhållanden.
Men vart och ett av de 600 anmälda vanvårdsfal-
len under den senaste tiden är ett misslyckande för
mycket. Ökat antal äldre, resursbrist och vårdskan-
daler får sju av tio svenskar att tvivla på samhällets
förmåga att garantera värdigheten.
Jag tycker, fru talman, att Lotta Hedström gav ett
bra anslag i öppningen av den här debatten: Männi-
skan i centrum. Äldreomsorg handlar om så mycket,
men främst om människor, om utsatta människor.
Jag vill uppmärksamma tre aspekter speciellt. Det
gäller tillgången till utbildad personal, det gäller da-
gens brist på vårdplatser och det gäller värdighet i
vården.
För det första, fru talman, är personalförsörjning-
en avgörande för vårdens kvalitet. Rekryteringsbeho-
vet till kommunal vård och omsorg har beräknats till
225 000 personer före 2010. Med enbart ungdomar
som står inför sitt yrkesval kan man inte nå det målet.
Vi måste locka människor som i dag jobbar i andra
sektorer att satsa på vården. Här gäller det att föränd-
ra de ofta negativa attityderna till vårdyrket.
Det är djupt oroande att många kommuner i dag
måste anställa helt outbildad personal på grund av de
akuta behoven. Här handlar det om ekonomi. Mer
pengar till kommunerna ger inte bara fler händer i
vården, som vi ofta säger, utan framför allt hela män-
niskor med empati och bred kompetens. Man måste
få vara stolt över att jobba i vården.
När vi kristdemokrater talar om dagens brister och
morgondagens behov handlar det om alla personal-
kategorier, geriatriker, sjuksköterskor och inte minst
undersköterskor. Nu lovar Socialdemokraterna nya
miljarder och sänkta arbetsgivaravgifter för kommu-
ner och landsting för att lösa krisen. Applåderna har
väl inte blivit alltför överväldigande efter det utspelet.
Låt mig t.ex. få återge ett uttalande av Vårdförbun-
dets ordförande Eva Fernvall: Det är inte bara att
plocka över några som blivit friställda på Flextronics
till vården. Vi behöver människor med rätt utbildning
och pengar till att höja kompetensen och behålla dem
som redan jobbar inom vården. Det är i verkligheten
svårt att hitta någon att anställa.
I onsdagens Aftonbladet har socialministern
kommenterat de många anmälningarna av vanvård:
Genom fler anställda med bättre utbildning får vi en
bättre kvalitet i vården. Vem håller inte med om det?
Men vad gör regeringen för att åstadkomma denna
önskvärda förbättring? De senaste årens s.k. tillskott
till kommunerna är rena illusionsnumret. Nettoeffek-
ten av de miljardbelopp man säger sig skjuta till är
närmast försumbar. Regeringen ger med den ena
handen och tar med den andra. Med den politiken blir
det inte, det kan vi se, fler anställda i vården.
För det andra, fru talman, har vårdplatserna mer
än halverats i Sverige på ett par årtionden, från drygt
80 000 till knappt 40 000. En färsk undersökning
visar att nära 5 000 äldre i landets kommuner saknar
plats i s.k. särskilt boende, trots konstaterat behov.
Om man vet vilket nålsöga det innebär att få ett bi-
ståndsbeslut, vet man också någonting om dessa äld-
res akuta behov.
Socialministern har på ett par direkta frågor i
riksdagen inte kunnat peka på någon konkret åtgärd
från regeringens sida för att lösa den närmast despe-
rata situationen. Regeringen ska följa upp undersök-
ningar och sedan fundera över åtgärder, säger minis-
tern. Det är inte särskilt aktivt.
Vi kristdemokrater har redovisat en plan för nya
vårdplatser i kommuner och landsting, och vi har
anvisat resurser i vår budget. Men detta säger den
socialdemokratiska regeringen nej till. Här talar Lena
Olsson om mer resurser. Hon skryter över att Väns-
terpartiet också har medverkat till mer resurser, men
varför röstar man nej till de kristdemokratiska försla-
gen om mer resurser till kommunerna för att stärka
vården?
Fru talman! För det tredje måste de äldre och de-
ras anhöriga få konkreta garantier för att deras behov
tillgodoses och att det sker med respekt för varje
människas integritet och värdighet. Den senaste ti-
dens vårdskandaler har visat på behovet av en för-
pliktande värdighetsgaranti. Det kristdemokratiska
kravet på en värdighetsgaranti drivs ute i kommuner-
na med en klar inriktning mot den lilla, utsatta männi-
skans trygghet.
Vi behöver mer resurser till vården, säger Lars
Engqvist. Ja, ett exempel är det ständiga hatobjektet
Stockholm, där man har ökat satsningen på vården
och ger mer till äldreomsorg än andra jämförbara s-
styrda kommuner. Jag håller med om att det behövs
mer resurser till vården.
Den socialdemokratiska regeringen saknar lös-
ningar på personalkris och platsbrist. Personalbehovet
inom vården är nu så akut att 5 000 äldre väntar på
sina vårdplatser. Många kommuner tvingas anställa
outbildad personal. Sju av tio svenskars oro för en
vård utan värdighet är därför berättigad. Det behövs
en ny politik i Sverige - för de äldres skull.