Fru talman! Jag vill till att börja med framhålla att
jag givetvis ställer mig bakom alla reservationer
som vi avgivit, men för att spara tid åt kammaren
yrkar jag endast bifall till reservationerna 1, 5 och
7.
Den svenska välfärdspolitiken kräver enligt
regeringen en stark ekonomisk bas. Det kan vi hålla
med om. Men frågan är om ekonomin någonsin
kommer att bli så stark. Den motsatta utvecklingen
är väl den mest troliga. Det stora underskottet i de
offentliga finanserna medför, konstaterar
regeringen, att nära en femtedel av utgifterna
måste finansieras med upplåning. Det är orimligt.
Systemet lider av uppenbara strukturella brister
som måste rättas till. En sådan reform kan
genomföras under förhållandevis kort tidsrymd
eller successivt i ett mera utdraget förlopp.
Regeringen är uppenbarligen inte ens beredd att ta
det första steget, utan nöjer sig med ett allmänt
uttalande om att inriktningen på förändringen inom
de stora transfereringssystemen bl.a. är att införa
ett större inslag av egenavgifter och självrisker i
systemen. Vi kan i och för sig hålla med om detta,
men man måste gå längre. Den enda vägens politik
inom socialförsäkringsområdet heter grundskydd.
De svaga och utsatta grupperna måste värnas. Det
är en självklarhet för oss, men inte för regeringen.
Den förda politiken leder till att just de svaga och
utsatta grupperna kommer att drabbas mest när det
inte längre går att låna till överkonsumtionen. Den
ofantliga skuldbördan vältras över på kommande
generationer.
Utgiftsutvecklingen för de ekonomiska
trygghetssystemen styrs till stor del av inflations-
och löneutvecklingen, anser regeringen. Det äger
sin skrämmande riktighet. Det är alltså inte riksdag
eller regering som styr utvecklingen. Det måste bli
en ändring på det. Det nuvarande systemet innebär
att det är de sämst ställda, fattiga och lågavlönade,
som får den minsta biten av transfereringskakan.
Ett grundskydd gynnar dessa grupper. Ett
grundskydd skulle kunna vara lika för alla inom
samtliga system med möjlighet till individuella eller
gemensamma kompensationslösningar.
Grundskyddet skall vara skattefinansierat och
utgöra en garanti för medborgarna i utsatta lägen.
Ett sätt att lösa finansieringen av en högre
ersättning kan vara egenavgifter. Metoden med
obligatoriska allmänna egenavgifter har dock sina
brister.
De första stegen på vägen mot en
grundskyddsmodell bör tas redan nu.
Beträffande mål och inriktning uttalar regeringen
bl.a. att inriktningen av regeringens politik är att
socialförsäkringssystemen skall vara robusta och
ekonomiskt stabila. Vi kan hålla med om att
socialförsäkringssystemen skall vara robusta och
ekonomiskt stabila. Men med de höga generella
nivåer som systemet nu innehåller saknas
förutsättningar för det.
En grundläggande brist i det nuvarande systemet är
basbeloppsanknytningen. Vi har i tidigare
motioner visat på att basbeloppsberäkningen måste
ändras.
Det finns all anledning att i det här sammanhanget
erinra om Lindbeckkommissionens förslag på
social- och socialförsäkringsområdena, vilket
initialt bejublades, men när man skall försöka
sjösätta förslagen räcker inte orken eller viljan till.
Fru talman! Här hade jag egentligen tänkt att
återge de viktigaste 16 punkterna ur
kommissionens förslag. Med tanke på den
publicitet och det seriösa mottagande förslaget fick
utgår jag från att ledamöterna känner till den del
av innehållet som berör socialförsäkringsutskottets
område och därför avstår jag.
Ny demokati, som i huvudsak ansluter sig till
kommissionens förslag, menar att förslagen väl kan
läggas till grund för statsmakternas fortsatta
åtgärder på social- och socialförsäkringsområdena.
Tyvärr måste man konstatera att regeringen inte
har orken och viljan att komma till rätta med de
ekonomiska problemen av social karaktär -- inte
heller regeringen tillsammans med
Socialdemokraterna. De skjuter hela tiden in sig på
den grupp av människor som redan har det sämst
ställt. En av de underbara nätter när regeringen och
Socialdemokraterna slog ihop sina politiska påsar
lyckades de sänka kompensationsnivån för de
långtidssjuka till 70 %. De som redan låg sparkade
de på.
På grund av detta anförde jag här i kammaren den
7 juni 1993, när beslutet fattades, följande: Med de
konstateranden som utskottet gör i sin skrivning
angående sänkningen till 70 % borde detta ha
avslagits.
Grunden för mitt påstående är att utskottet bl.a.
enhälligt konstaterar följande:
- Relativt få personer kommer att få sjukpenning på
kompensationsnivån 70 %.
- Besparingarna -- om det nu blir några -- kommer
att bli blygsamma i förhållande till vad som tidigare
beräknats. Det märkliga är att när
regeringspartierna och Socialdemokraterna räknar
på besparingseffekterna lägger man till de
dynamiska effekterna samtidigt som man bortser
från samtliga dynamiska effekter när
besparingssträvandena får motsatt verkan. De
verkliga förlusterna blir i själva verket mycket
större.
- Ställningstagandet kan påskynda en
förtidspensionering.
Varför stöder jag då utskottets förslag som vi inom
Ny demokrati är så kritiska mot? Jo, det kan ligga
en hel del i att individen självmant vill påskynda sin
rehabilitering. Utskottet har dessutom
förmänskligat propositionen genom att i
betänkandet klart och tydligt säga:
- att en enskild person, som vill ha rehabilitering
men inte kan få det därför att samhällets
rehabiliteringsresurser är otillräckliga, inte heller
skall få nedsatt kompensationsnivå till 70 %,
- att regeringen snarast skall utvärdera effekterna
av nivåsänkningen till 70 % och dessutom snarast
möjligt göra en utvärdering.
Det enda som jag har emot denna sista skrivning är
det synnerligen diffusa begreppet ''snarast
möjligt''. Vad är det? Trots att det informerats mig
om att ett sådant uttryck innebär högsta prioritet
skulle jag, med tanke på ärendets känslighet och
den orättvisa som kan uppstå hos de drabbade,
hellre se tidsperioden fastställd till riksdagens
första arbetsmånad i höst, dvs. vecka 40. Vid denna
tidpunkt borde utvärderingen ligga klar för
utskottets bearbetning. Tyvärr måste en
utvärdering få ta sin tid, men fyra fem månader
måste ju räcka.
Snabbt insåg man att Ny demokrati hade rätt.
Problemet är bara att Ny demokrati inte får ha rätt.
Detta är politikens hemska ansikte.
Nu, tio månader senare och sex månader senare än
vad vi hade begärt, anför utskottet i sitt betänkande
att vi faktiskt hade rätt. Efter tio månader av
lidanden, höga kostnader, inga besparingar och
katastroffall är vi tillbaka vid starten. Den
underbara natten har slutat i ett svidande politiskt
och ekonomiskt nederlag för regeringen och dess
avtalspartner Socialdemokraterna.
Regeringens och utskottets hantering av
arbetsskadeförsäkringen och färdolycksfallen är
också skrämmande exempel på politisk
inkompetens och ointresse. Den 22 oktober 1992
säger Bo Könberg med anledning av sin proposition
30: Färdolycksfallen bör kunna undantas från det
särskilda skyddet i LAF. Jag ämnar att ta initiativ
till en ändring med denna innebörd.
Det var ett starkt och tryggt uttalande. Den 17
december 1992 uttalar sig utskottet att man
förväntar sig att regeringen behandlar ärendet med
förtur i en kommande beredning.
I den nu pågående Sjuk- och
arbetsskadeberedningen finns det inte ens tendens
till att detta skall behandlas med förtur. Trots det
skriver utskottet i detta betänkande samma banala
tandlösa nonsenstext, att utskottet förutsätter att
Sjuk- och arbetsskadeberedningen skall behandla
ärendet med förtur enligt betänkade SfU8. Detta är
alltså helt fel. Det finns ingenting i direktiven för
beredningen om att detta skall behandlas med
någon som helst förtur. Det har nu gått 18 månader
sedan Bo Könberg tog sig an problemet.
Ett annat problem, som har behandlats med stor
nonchalans och som häpnadsväckande nog av
utskottet behandlas styvmoderligt, är
efterkontrollen av förtidspensioner. Enligt
utskottet skulle detta kräva betydande resurser.
Man vill därför inte förorda en sådan kontroll.
Märkligt nog kommenterar utskottet det med att
tidsbegränsat sjukbidrag borde beviljas oftare i
stället för förtidspension. Det är en ganska märklig
kommentar.
Försäkringskassan i Kopparbergs län har, vilket jag
tidigare redogjort för, utan extra resurser eller
kostnader och med enbart arbetseffektivisering
under en sexmånadersperiod gjort efterkontroller
och sparat in ca 4,5 miljoner skattekronor. Vad är
det för fel med det?
Utskottet är dessutom mycket väl medvetet om att
förtidspensionering i många fall används vid
arbetslöshet i stället för friskskrivning. Att fusk av
inte ringa omfattning förekommer är man i
utskottet mycket väl medveten om. Vi har ju tillsatt
en utredning för att undersöka allt fusk med bidrag
av social karaktär.
Trots detta gör utskottsmajoriteten detta märkliga
ställningstagande. Kanske är det ett typiskt
politiskt beslut? Ny demokrati får bara inte
återigen ha rätt!
Fru talman! När man går igenom detta betänkande
kan man på många punkter inte låta bli att undra
varför många av besluten bara måste vara av
politisk karaktär, utan hänsyn till vad som är bäst
för de människor som vi är valda till att företräda.