Herr talman! Det gjordes en överenskommelse.
Men det viktigaste är ändå att det i denna finns en
besparing på närmare en halv miljard kronor, enligt
de beräkningar som departementet har gjort. Vi
moderater anser inte att vi som har ansvar bara kan
riva upp denna överenskommelse.
När det gäller frågan om att snabbt förändra system
sade jag faktiskt i mitt anförande att det nog torde
råda ganska stor enighet i utskottet om att vi
hoppas att det i fortsättningen kan göras en
ordentlig utredning. Vi kan då ta ett riktigare grepp
och se över hela försäkringen, och det är precis det
som nu pågår, i stället för att ta en bit här och en bit
där.
Utskottet har också påtalat detta, bl.a. i ett
yttrande till KU. Vi har när det gäller
förtidspensionerna -- som Berith Eriksson vet --
också gjort en särskild beställning av ett
forskningsarbete som skall belysa vad olika
åtgärder inom vissa områden kan ha betytt för
förtidspensioneringen. Det stora bekymret i dag är
att vi har en pensionsålder som de facto är 59 år och
ingalunda 65 år, som det står på papperet.
Jag vill också säga något om pensionärerna. De
allra fattigaste pensionärerna är de som har det s.k.
särskilda kommunala bostadstillägget. Det var
16 000 personer som hade ett sådant år 1991, när
det infördes. Därefter var den många som sökte.
Antalet hade i februari 1993 stigit till 42 000
pensionärer. Men i februari 1994, ett år senare, var
siffran nere i 12 151 personer. Det har alltså blivit
en dramatisk förbättring.
Om man ser till att inkomststandarden 1,0 i index
är sådan att den precis räcker till grundläggande
behov för pensionären, kan vi också glädja oss åt
att index, som år 1990 var 1,57, nu år 1993 är 1,64.
År 1993 levde den genomsnittlige
ålderspensionären i ett hushåll vars inkomster med
64 % översteg dem som krävs för att bekosta livets
nödtorft.
Man har kunnat konstatera att de sämst ställa har
fått det bättre, vilket är glädjande.