Herr talman! Vi tycker att det är viktigt att man står
vid sitt ord och håller överenskommelser. Men vad
det främst handlade om var att få ner utgifterna i
försäkringen, samtidigt som man gav ökade
incitament för just rehabilitering.
Det har visat sig att så är fallet. Det framgick också
av hearingen. Men man kan naturligtvis diskutera
det. Personligen tycker jag -- det var också
regeringens ståndpunkt -- att vi hade kunnat avstå
en karensdag till i början av en
sjukskrivningsperiod. Men vi fick ingen respons för
detta eftersom bl.a. LO inte ställde upp på det. Då
har vi denna tingens ordning.
Vi går ändå in och hyfsar systemet så att de som
väntar på rehabilitering inte skall behöva bli
lidande. Det har vi t.o.m. ett lagförslag på. Man
skapar en mycket mer flexibel möjlighet till
överenskommelse mellan sjukskrivande läkare och
försäkringskassa vad gäller att låta de människor
som bör få gå på 80-procentsnivån göra det.
Förhoppningen är att vi skall få en så bra ekonomi
att vi slipper göra sådana här ryckiga
överenskommelser i fortsättningen.
Jag ber om tillgift över att jag talade om de fattiga
pensionärerna. Man hinner inte allt man skall i sitt
anförande, och då kommer det i repliken. Jag tror
att vi i mångt och mycket är överens också när det
gäller behovet av trygghet för pensionärerna.
Det är givetvis viktigt att få ned antalet
förtidspensionärer, men ingen har på något vis sagt
att vi skall ta bort förtidspensioneringarna. Det
finns ju människor som har medfödda handikapp
och sjukdomar och som saknar förmågan att
arbeta. Självklart skall vi arbeta för att alla de
människor som verkligen behöver hjälp skall få det.
Vi skall förhoppningsvis genom en sund ekonomisk
politik och med fortsatta besparingsåtgärder där
det är möjligt kunna få ned våra underskott, få
ekonomin i balans och få fram alla de
arbetstillfällen som viceordföranden talade om
tidigare så att vi verkligen kan värna om våra stora
sociala trygghetssystem. Att inte göra något nu
vore verkligen att orsaka otrygghet för männniskor.