Herr talman! Jag vill gärna anknyta till vad Börje
Nilsson sade om en stor samstämmighet i utskottet,
trots allt. Jag vill gärna framföra ett tack till mina
kolleger för att vi har kunnat ha en konstruktiv
debatt i dessa frågor. Vi har också i flera stycken
kommit fram till förslag som jag tror kommer att
gagna de försäkrade. Vi har också ibland modet att
gå litet utanför den proposition som vi behandlar,
där vi vet att vi med vårt samlade kunnande kanske
kan göra det ännu bättre än vad som föreslås på
papperet.
Jag är glad över detta, men i en fråga är vi
uppenbarligen inte överens. Det gäller
arbetsskadeförsäkringen. Jag kommer ihåg att jag
personligen redan i början av 1980-talet började
föra debatter om arbetsskadeförsäkringen. Jag
hade då praktiskt arbetat med frågan och såg vartåt
det skulle luta. Till sist hade praxis förändrats i
Försäkringsöverdomstolen så att bortemot 90 % av
alla anmälda skador godkändes som arbetsskador.
Arbetsskadefonden började tömmas på pengar.
Pengarna rann ut som genom ett såll. Som jag sade
i mitt inledningsanförande skulle vi haft ett
underskott i fonden på bortemot 95 miljarder redan
om några år.
Hela tiden har socialdemokraterna sagt nej. Man
har velat utreda, och man har inte velat ändra
bestämmelserna. Då frågar jag mig: Hur långt
skulle det fått gå innan socialdemokraterna varit
beredda att göra någon förändring?
Jag tycker mig i partimotionen i år finna en ökad
öppenhet för behovet av förändringar. Det är ett
litet steg på vägen. Men det hade runnit åtskilligt
fler miljarder ur fonden om vi hade varit lika
senfärdiga vi andra som ändå hade modet att ta itu
med en försäkring som av personalen inom
försäkringskassorna betecknades som
försäkringarnas gökunge.
Nu säger socialdemokraterna i sitt särskilda
yttrande att representanterna i beredningen från
deras sida kommer att verka för att de ståndpunkter
socialdemokraterna företräder beaktas.
Vilka ståndpunkter är det, Börje Nilsson? Det
skulle jag gärna vilja ha ett svar på.