Herr talman! Jag vill understryka vad vice
ordföranden sade i sitt inlägg. Det råder ett ovanligt
stort samförstånd i ärendena i det här betänkandet.
Jag har därför ingen anledning att här ta upp någon
hetsig valdebatt. Det sade ju också Berith
Eriksson.
Jag är här talesman för de samlade
regeringspartierna i utskottet. Jag har ingen
anledning att gå in på vad Gunnar Hökmark eller
Lars Tobisson kan ha sagt. De är som bekant inte
ledamöter av socialförsäkringsutskottet.
Jag vill ändå läsa upp ett par meningar ur vårt
handlingsprogram. Där står det: Det finns starka
skäl till en obligatorisk försäkringslösning som skall
ge en grundtrygghet som motsvarar en viss del av
inkomsten och som också svarar mot vad som
erlagts i premie eller avgift för den enskilde. Men
en viss miniminivå bör gälla för alla oavsett
storleken på gjorda inbetalningar. Detta förutsätter
skattefinansiering.
Det står också, när det gäller försäkringsmässiga
lösningar i framtiden: Försäkringsbolag som vill
erbjuda skydd inom ramen för den obligatoriska
försäkringen får inte neka enskilda
försäkringstagare att teckna försäkring.
Herr talman! Därmed ber jag att få avföra den
debatten. Jag kan vid behov överlämna ett
exemplar av detta handlingsprogram.
Socialförsäkringssystemen har varit föremål för en
livlig debatt under senare år. Det kommer säkert att
vara så i många år. Det är naturligt eftersom de
stora socialförsäkringssystemen omfattar uppemot
300 miljarder kronor. Besparingar och förändringar
har mycket stor betydelse för en samhällsekonomi
i kris.
De av oss som för många år sedan insåg
nödvändigheten av förändringar i de stora
transfereringssystemen rönte tyvärr inga
framgångar förrän hösten 1990. Då lade den
dåvarande socialdemokratiska regeringen i ett
krisläge fram ett besparingsförslag inom
sjukförsäkringen. Det trädde i kraft fr.o.m. mars
1991.
Sedan har förändringarna varit många. Flera talare
har sagt här att de kanske har varit litet för snabba
och att systemen också går in i varandra. Jag håller
med om detta. Men icke förty har det varit
nödvändigt med dessa besparingsåtgärder. Vi har
en biljon i statsskuld och ca 200 miljarder i
budgetunderskott. Jag vill erinra om det, herr
talman. Detta underskott börjar nu dess bättre att
bli mindre på grund av att regeringen har haft ork
och förmåga att sanera i de offentliga systemen.
Men visst är det viktigt att de här genomgripande
systemen blir föremål för en grundlig utredning.
Därför ser vi alla med tillfredsställelse på att en
sjuk- och arbetsskadeberedning nu har kommit i
gång med sitt arbete.
En arbetsgivarperiod på två veckor infördes fr.o.m.
januari 1992. Men den kanske mest framåtsyftande
reformen som vi har genomfört på senare år är ändå
rehabiliteringsersättningen, som också infördes
fr.o.m. 1992. Tanken bakom den reformen är att
det måste vara bättre att rehabilitera människor än
att passivt betala ut sjukersättning.
Det är synd att det tog så lång tid att komma fram
till detta beslut och att arbetsmarknadssituationen
var dålig redan när beslutet fattades. Detta till trots
pågår dess bättre ett mycket aktivt
rehabiliteringsarbete inom kassorna. Det arbetet
kan och bör dock naturligtvis intensifieras. Jag tror
att jag kan säga att det råder full samstämmighet i
utskottet om detta.
I Svenska Dagbladet den 26 april kan vi läsa i stora
rubriker: Allt färre sjukskrivna länge. Artikeln är
en redogörelse för en expertrapport från Sjuk- och
arbetsskadeberedningen, där man talar om att de
långa sjukskrivningarna nu minskar för första
gången på 13 år Dessutom har de korta
sjukskrivningarna minskat sedan en längre tid
tillbaka.
Att få ned de långa sjukskrivningarna har länge
varit en prioriterad fråga, både av humanitära och
ekonomiska skäl. Vid utskottets besök i
Kristianstads och Malmöhus län nyligen fick vi
också glädjande rapporter om minskning av
långtidssjukskrivningarna, vilket bl.a. visar att det
lönar sig att satsa på aktiv rehabilitering. Man har
erfarenheter av att en satsad krona på
rehabilitering ger sex kronor tillbaka, om man bara
ser det ekonomiskt.
I snitt har sjukskrivningarna minskat med 20-25 %
sedan den första besparingen infördes 1991. Skälen
härtill är naturligtvis flera, bl.a.
arbetsmarknadssituationen. Men vi kan aldrig
komma ifrån att en minskning av
ersättningsnivåerna gör att det lönar sig bättre att
arbeta än att vara borta från jobbet.
Jag tänker t.ex. på timersättningssystemet inom
sjukförsäkringen, som gjorde att det lönade sig
bättre att vara borta ett arbetsskift än att gå och
jobba. Naturligtvis skall ett sunt
socialförsäkringssystem vara så utformat att det
alltid lönar sig bättre att arbeta.
Jag sade att förändringarna har varit många. Den
senaste verkligt stora förändringen gjordes i
samarbete mellan socialdemokraterna och
regeringen hösten 1992. Då infördes en karensdag
och sjukersättningen sänktes till 70 % efter ett års
sjukskrivning.
Denna förändring för de långtidssjukskrivna har
varit föremål för en häftig debatt. Jag vill också
erinra om att det inte var regeringens förslag; vi
ville hellre ha en karensdag i början av en
sjukperiod, så att vi som är långtidsfriska hade
kunnat vara solidariska med de långtidssjuka. Men
nu blev överenskommelsen sådan, och både
socialdemokraterna och regeringen tycker att det
är viktigt att hålla gjorda överenskommelser.
Efter ett långt utredningsarbete kan vi ändå glädja
oss åt att vi nu åstadkommer ett mer flexibelt
system, som bl.a. innebär att de som väntar på
rehabiliterande åtgärder inte skall behöva bli
lidande av detta. Vi har också föreslagit en
lagändring på den punkten. För övrigt anser vi att
läkarna och försäkringskassorna i samarbete skall
kunna ha större möjlighet att bestämma vad som
egentligen är medicinsk rehabilitering och
behandling.
En annan fråga som också har varit föremål för en
mycket hetsig debatt -- och även ingett oro -- rör
möjligheten att utföra ideellt arbete vid
förtidspension. Inte minst
handikapporganisationer har utryckt oro i frågan.
Utskottet klarlägger nu att man kan bortse från
sådana aktiviteter som en yrkesverksam person
normalt kan utföra på sin fritid. Det finns alltså ett
utrymme för ideellt arbete.
Det finns också möjlighet att delta i politisk eller
ideell verksamhet som arvoderas med högst 6 000
kr per år, och man kan utföra sådana sysslor i
hemmet som en heltidsarbetande kan göra på sin
fritid.
Utskottet ger också regeringen till känna att denna
fråga bör bli föremål för noggrann uppföljning. Vi
anser nämligen att det är värdefullt att människor
kan ha vissa ideella uppdrag även om de är
förtidspensionerade.
Innan riksdagen avslutar detta riksdagsår kommer
vi förhoppningsvis att fatta beslut om ett nytt
pensionssystem -- en smått historisk händelse. En
sjuk och arbetsskadeberedning har, som sagt,
påbörjat sitt arbete, och de olika riksdagspartierna
skissar samtidigt på olika framtida
försäkringsmodeller. Allt detta gör att utskottet har
kunnat avstyrka många motioner med hänvisning
till pågående utredningsarbete.
Herr talman! I det föreliggande betänkandet finns
ett stort mått av enighet. Bl.a. tillstyrks förslaget
om en höjning av läkemedelskostnader för det först
förskrivna läkemedlet från 120 till 125 kr och att
avgiften höjs från 20 till 25 kr för varje läkemedel
därutöver fr.o.m. januari 1995.
Vi tillstyrker vidare en utökning av antalet dagar
med närståendepenning vid anhörigs sjukdom från
30 till 60 dagar. Detta visar att det faktiskt finns en
ambition från regeringens och riksdagens sida att
stödja dem som är mest i behov av hjälp.
Det är bara Ny demokrati som har fogat några
reservationer till betänkandet, och jag ber att få
yrka avslag på dem nu. Men jag skall också beröra
dem litet grand.
I reservation 1 föreslår Ny demokrati ett
grundskydd i försäkringen. Den frågan tas för
övrigt upp av andra partier i s.k. särskilda
yttranden. Utskottet avvisar förslaget med
hänvisning till pågående utredning. Jag har tyckt
mig finna en stor förståelse för detta, också hos Ny
demokratis företrädare.
I reservation 2 vill Ny demokrati först höja
ersättningsnivån till vad som tidigare gällde, men i
reservation 3 föreslås en sänkning på sikt till 70-
procentsnivån. Om jag har tolkat debatten rätt
kommer inte Ny demokrati att fullfölja den här
reservationen, och jag tror att det är klokt med
hänsyn till pågående utredningsarbete.
Reservation 4 handlar om en en förlängd
arbetsgivarperiod, och reservation 5 om
arbetsskadelivräntor och färdolycksfall.
När det gäller just färdolycksfallen kan jag medge
att vi också tycker att den frågan bör kunna
behandlas med viss förtur. Men vi vet att ärendet
finns hos Sjuk -och arbetskadeberedningen, och
eftersom Arne Jansson själv -- om jag inte är
felunderrättad -- sitter som representant där, är det
fullt möjligt för honom att begära att frågan tas upp
med förtur. Så går det ju till.
Reservation 6 om basbeloppsanknytning har
utskottet inte kunnat tillstyrka av ekonomiska skäl.
I det kommande pensionsförslaget kommer ett s.k.
följsamhetsindex att införas, dvs. pensionerna
kommer att knytas till löneindex i stället för som nu
till prisindex.
Förslagen i reservation 7 om efterkontroll av
förtidspensioner återfinns faktiskt i
kompletteringspropositionens förslag och kan väl
därför anses vara tillgodosedda. Slutligen bör
reservation 8 om avräkningsregeln kunna tas upp i
Sjuk- och arbetsskadeberedningen, där
förtidspensioneringarna kommer att behandlas.
För att vara rättvis skall jag också säga något om
meningsyttringarna. Yttrandet om en höjning av
sjukpenningen från 70- till 80-procentsnivå har
avstyrkts, dels på grund av att vi inte kan bryta
överenskommelsen utan vidare, dels på grund av
att sänkningen är ett led i en besparing. Vi har
faktiskt sett den minskade ersättningen som ett av
flera incitament för en aktiv rehabilitering.
Det finns flera motionsyrkanden gällande
arbetsskadeförsäkringen som vi har avstyrkt på
grund av pågående utredningsarbete och inte minst
med hänsyn till det nödvändiga i de lagändringar
som har genomförts.
Om inte de förändringarna i
arbetsskadeförsäkringen hade genomförts av
regeringen, med stort motstånd från
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, så skulle
dagens underskott i arbetsskadefonden på ca 22
miljarder kronor ha varit ca 90 miljarder kronor
omkring 1995-96.
Så kan inte ansvariga politiker låta försäkringarna
löpa i väg. Man måste vidta åtgärder. Vi skulle
alltså snart ha haft ett underskott i paritet med
budgetunderskottet, om vi inte hade vågat ta itu
med dessa försäkringar!
När det gäller frågan om ILO-överenskommelsen
är jag den första att säga att det är viktigt att vi
följer gjorda överenskommelser. Men också i den
frågan har utskottet hänvisat till att regeringen
kommer att avge en förklaring i ärendet i höst.
Till sist vill jag bara säga något om de särskilda
yttrandena. Det är glädjande att det i de olika
partierna förekommer en aktiv debatt och att det är
ett förändringsarbete på gång när det gäller
socialförsäkringarna.
Det är ju alldels nödvändigt att vi allihop har någon
form av nytänkande på det här området, när vi vet
hur ekonomin ser ut i Sverige. Det betyder också
oerhört mycket för de enskilda människorna att de
kan känna trygghet i framtiden. För att kunna
uppnå detta handlar det också om att vi i dag måste
ha modet att förändra där det går att göra det, utan
att skada och orsaka alltför stor oro.
Målet, en trygg socialförsäkring för alla, har alla i
sikte. Däremot finns det -- naturligt nog, eftersom
vi har olika partier i riksdagen -- olika synsätt på hur
vi skall komma dithän. Men alla olika
uppfattningar kommer naturligtvis att kunna
framföras i det pågående utredningsarbetet, och
min förhoppning, herr talman, är att det kommer
att råda en lika konstruktiv anda i det nuvarande
sjuk- och arbetsskadeberedningen som det har
gjort i pensionsarbetsgruppen. Där har man
kommit fram till mycket stor enighet.
Därmed, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
hemställan i utskottets betänkande och avslag på
samtliga reservationer och meningsyttringar.