Fru talman! Jag liksom andra partiföreträdare i
utskottet kan konstatera följande: Eftersom det nu
sitter en utredning som har att se över sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen och som även har fått
uppdraget att komma med förslag angående
förtidspensionerna, kommer jag inte att yrka bifall
till vår meningsyttring under de moment där
frågorna nu är föremål för utredning.
Möjligheterna för oss i utskottet är litet olika. Vi
har meningsyttringen som enda alternativ för att
föra fram våra åsikter. Jag kommer inte heller att
hålla något övergripande valtal inom dessa
områden.
Jag yrkar bifall till vår meningsyttring under mom.
3. Vi har ännu en gång fått möjligheten att
debattera och votera om att återställa nivån på
sjukförsäkringen för långtidssjukskrivna. Här vill
jag börja med att fråga socialdemokraterna: Är det
sant att ni i ert valmanifest lovar att återställa nivån
på sjukpenningen för långtidssjukskrivna efter
valet?
Jag håller med Birgitta Dahl om att den här
regeringens kännetecken har varit att riva i delar av
ett stort system som hänger ihop. Resultatet av det
handlingsmönstret har inte blivit en besparing utan
endast lett till att kostnaderna vältrats över till
andra delar av välfärdssystemet.
Det kan se bra ut på papperet med
budgetuppställningar i siffror och kolumner. Vad
som behövs är en samtidig översikt över hela
komplexet. Först då kan man få ett avsett resultat.
Men, Birgitta Dahl, felbeslutet när det gäller
sjukpenningnivån för de långtidssjukskrivna var ni
med om att fatta. Vad har hänt med Ny demokrati,
när ni inte yrkade bifall under mom. 3 till er
reservation nr 2? Har det måhända varit
överläggningar?
De akrobatiska konsterna i utskottet för att försöka
rädda ytterligare ett antal av de mer än 40 000
personer som har drabbats av nedskärningen är det
litet pinsamt att behöva bevittna. Utskottet
försöker genom nya skrivningar att minska antalet.
Då minskar också vinsten. Meningen med lagen var
att det skulle bli en vinst.
Vid den hearing som utskottet hade i december i
fjol framkom med all tydlighet att förutom
mänskligt lidande, snedbelastning av sjukvården,
var administrationen svår och dyr. Var än gränserna
sätts blir det svåra gränsdragningar. Vad som
återstår av reformen är i det närmaste bara
kostnader, men ändå envisas utskottet med att hålla
fast vid ett beslut som visat sig vara felaktigt. Varför
inte erkänna att natten var sen när beslutet
fattades, räntan låg på ca 500 % och åtminstone
socialdemokraterna trodde att fler karensdagar var
alternativet?
I utskottsbetänkandet kan man utläsa att utskottet
försöker att hålla sig kvar vid halmstråt att det nog
kan bli fler som aktivt söker sig till rehabilitering
och att de sjukas intresse av att uppnå den högre
ersättningsnivån kommer att utgöra en välbehövlig
press på de aktörer som har att ordna
rehabilitering.
Men enligt några av de viktigaste aktörerna som
också fanns med på vår utfrågning, nämligen de
anställda på försäkringskassorna, de som kommer i
direkt kontakt med de sjuka, är det andra
styrfaktorer som är starkare. Det gäller tillgången
på yrkesinriktad rehabilitering, medicinsk
rehabilitering och framför allt om det finns en
arbetsmarknad att rehabilitera till.
Fru talman! Det finns ett annat moment i vår
meningsyttring som jag vill säga några ord om
eftersom jag tänker yrka bifall till det. Det är under
mom. 16 som handlar om Sveriges brott mot ILO-
konventionen nr 121.
Att Sverige bryter mot nämnda konvention är det
nog ingen som har ifrågasatt. Jag vill ställa en fråga
till utskottsledamöterna. Riksdagen är landets
högsta beslutande instans, och det är på grund av
riksdagens beslut som den här situationen har
uppstått. Skall riksdagen i en sådan situation endast
konstatera att våra tidigare beslut fick den här
konsekvensen och avvakta vad regeringen tänker
göra?
I den här frågan gäller det dels allvaret i sakfrågan,
dels frågan om huruvida riksdagen skall ta
konsekvenserna av sina egna beslut. Det har
betydelse för vår trovärdighet att vi fullföljer
ingångna internationella överenskommelser och
avtal.
Jag vill till slut något kommentera motion 207 av
Ines Uusmann och Björn Ericson. Den handlar om
det minst sagt otillfredsställande i hur karensdagen
drabbar vissa grupper. I motionen tar de upp ca
12 000 brandmän, men det finns naturligtvis många
fler. Det är inte tillfredsställande att bara
konstatera att den här gruppen människor skall
vänta till dess att en utredning är klar. Det borde gå
att rätta till felaktigheterna som berör dessa
människor. Det hade varit det mest anständiga.
Fru talman! Med det yrkar jag bifall till
meningsyttringen och reservation 2 under mom. 3
och till meningsyttringen under mom. 16.