Herr talman! Konflikten i f.d. Jugoslavien är som
en stinkande varböld i Europa. De fasansfulla över-
greppen, krypskyttet, koncentrationslägren, våldtäk-
terna och hela kriget har via TV trängt in i våra var-
dagsrum. Vi har varit passiva åskådare, oförmögna att
hindra det som pågår.
Jag tänker ofta på vad människor sade vid andra
världskrigets slut, när allt det fasansfulla som då hade
hänt uppenbarades för människorna: Detta får aldrig
hända igen. Och ändå händer det igen.
Det internationella samfundets vanmäktighet när
det gäller att hindra konflikten är minst sagt tragisk.
Det största misslyckandet är nog de signaler detta ger;
etnisk rensning och skurkaktigt beteende lönar sig på
något sätt; man kan ägna sig åt folkmord utan att
någon kan göra något åt det.
Det här måste brytas. Det bör leda vidare till be-
slut om nya regler för folkrätten och för det interna-
tionella samfundets - FN, EU och f.d. ESK, numera
OSSE - handlande. Här måste vi ta initiativ, men den
frågan behandlas i annat sammanhang.
Situationen i f.d. Jugoslavien har behandlats här i
riksdagen vid många tillfällen. Vi har haft extra debat-
ter, interpellations- och frågedebatter med olika inne-
håll. Utrikesutskottet har naturligtvis behandlat frågan
många gånger. Det råder stor samstämmighet när det
gäller Sveriges agerande internationellt och när det
gäller frågor som FN:s närvaro, sanktioner och för-
handlingar för att få en lösning till stånd osv. Jag vill
bara starkt understryka att vi måste ta ett ansvar för att
kraftfullt agera på alla de sätt som är möjliga för att få
en lösning till stånd.
Nu finns det något olika åsikter om kraftfullheten i
det som görs. Efter den debatt som har ägt rum här i
dag vill jag inte upprepa alla de argument som har
förts fram, utan jag kan bara konstatera att vi delar
majoritetens uppfattning att vapenembargot inte skall
brytas och att vi även i övrigt står bakom utskottet när
det gäller alla de olika delarna i betänkandet om f.d.
Jugoslavien och Albanien.
Jag vill i stället uppehålla mig något vid Kosovo-
frågan, inte därför att vi har olika uppfattningar, utan
för att lyfta fram den frågan i debatten. Den riskerar
annars att hamna i skymundan för de andra konflik-
tområdena. Detta innebär inte på något sätt att läget i
området är stabilt. I stället har situationen när det
gäller de mänskliga rättigheterna förvärrats mycket
under senare år, och risken är också stor att kriget
sprider sig.
Av de 2 miljoner invånarna i provinsen Kosovo är
90 % albaner, och de har bott i området sedan lång tid
tillbaka i historien. Trots att området är ett av de ri-
kaste när det gäller naturtillgångar i f.d. Jugoslavien
är befolkningen bland de fattigaste.
År 1945 tvingades Kosovo in i det kommunistiska
federala Jugoslavien, för att 1974 få en autonom
ställning. Då fick man också representation i alla
federala forum. Men den här autonomin upphävdes
1989-1990, och Kosovo uteslöts ur den dåvarande
federationen. Därefter har albanerna försökt bygga
upp en parallell politisk organisation, genom att anta
en deklaration om självständighet och en ny konstitu-
tion. Man hade en folkomröstning 1991 om Kosovo
som självständig och neutral stat. Ett flerpartival till
parlament och presidentpost organiserades 1992.
Inom parentes kan nämnas att presidenten Rugova
har varit i Sverige tidigare och kommer hit igen nästa
vecka, efter en inbjudan som alla partier har ställt sig
bakom.
Allt det här har mötts med våld, förtryck och ett
slags långsam etnisk rensning från den serbiska regi-
mens sida. Hela det ekonomiska och kulturella syste-
met samt utbildnings- och sjukvårdssystemet har
förstörts. Den serbiska överhögheten upprätthålls
genom en omfattande polisiär och militär närvaro.
Utländska observatörer har förhindrats att närvara i
området.
Situationen i Kosovo har upprepade gånger be-
handlats i FN och andra internationella forum. FN har
vid flera tillfällen antagit resolutioner om Kosovo och
de mänskliga rättigheterna där. FN:s särskilde rappor-
tör säger i sin rapport att läget har förvärrats, att fler
diskriminerande åtgärder har vidtagits och att våldet,
ofta med dödlig utgång, har ökat liksom antalet god-
tyckliga arresteringar.
FN fördömer Serbien-Montenegro mycket starkt
för allt det här och kräver naturligtvis bl.a. att för-
trycket av de mänskliga rättigheterna omedelbart skall
upphöra, att diskrimineringen och det godtyckliga
våldet också skall upphöra, att de vetenskapliga och
kulturella institutionerna skall återlämnas till albaner-
na och att internationella observatörer måste tillåtas
igen. Vid fredsförhandlingar måste Kosovofrågan
finnas med. Sanktioner kan inte få upphävas utan att
Kosovo också får sina rättigheter.
Utskottet har i svaret på de motioner som har
väckts i den här frågan tydligt beskrivit vad Sverige
gör och hur vi agerar för att hela tiden hålla Kosovo-
frågan aktuell på alla internationella nivåer, inte minst
i EU, där vi nu har möjlighet att påverka. Det är bra
att Sverige tillsammans med Frankrike, som är ordfö-
randeland i EU nu, har tagit initiativ till att unionens
arbetsgrupp för f.d. Jugoslavien skall ägna större
uppmärksamhet åt situationen i Kosovo.
Jag vill bara starkt understryka det som sägs i be-
tänkandet, att utskottet förutsätter att regeringen fort-
sätter att aktivt agera för att situationen i Kosovo
uppmärksammas i alla internationella sammanhang.
Det är oerhört viktigt. Det arbetet får inte avstanna,
jämsides med andra ansträngningar för att få en lös-
ning till stånd för f.d. Jugoslavien.
Herr talman! Med det yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.