Herr talman! Det har talats om upprördheten och
uppgivenheten. Den upprördheten och den uppgiven-
heten infinner sig naturligtvis alltid när man som
betraktare finner att de maktpolitiska förhållandena
gör att de krafter som skulle kunna agera inte ser sina
egna intressen hotade och därmed heller inte agerar.
Upprördheten har också sin grund i att moraliska
dimensioner i den här typen av konflikter uppenbarli-
gen saknar betydelse, annat än som verbala stöd.
Vi kan beklaga detta, och vi gör det inte bara i
dag. Vi har gjort det tidigare, och vi kommer förmod-
ligen, dess värre, att få göra det ett bra tag till när det
gäller situationen i f.d. Jugoslavien.
Man kan alltså sammanfatta situationen i dag på
detta sätt: Varför har det inte hänt mer? Varför har
inte det internationella samfundet agerat? Varför har
inte andra krafter agerat?
Detta har sin grund i de materiella förhållandena
och i att dessa krafter inte ser det som ett egenintresse
att agera, till skillnad från i andra konflikter. Det
nämndes tidigare att situationen i Jugoslavien till en
del skymdes av vad som hände i Kuwait. Där var
situationen annorlunda, och där agerade både världs-
samfundet och andra krafter, just på den grundvalen
att man såg att ekonomiska och andra intressen var
hotade.
FN:s närvaro i Bosnien-Hercegovina vilar natur-
ligtvis på en ytterst skör tråd. Vi kan önska att det
förhöll sig annorlunda. Det är inte läge för oss att ta
ställning till om ökad FN-närvaro är önskvärd eller
inte. Vi kan konstatera att den inte är möjlig. Varken
för vår egen del eller för andra nationer är ett sådant
steg möjligt.
Vi kan också konstatera att FN:s tillkortakom-
manden har en grund i ledningssystemet och lydnads-
förhållandena. Franska enheter tar order från Paris
och svenska från Stockholm. Detta kan vi också be-
klaga, men vi tvingas konstatera att det i dag fungerar
så, och det är inte möjligt att åstadkomma en annan
ordning i det stycket i närtid.
Lennart Rohdin sade att spridningsriskerna är
mycket stora om inte kriget i Bosnien bringas till ett
slut. Naturligtvis är det så.
En förhandlingslösning är det enda möjliga. Den
situation som uppstår om vapenembargot hävs är
förmodligen - där håller jag med Göran Lennmarker
- att en förhandlingslösning möjligen kan försvåras.
Risken att den försvåras är stor. Enligt min uppfatt-
ning kommer en förhandlingslösning i varje fall inte
närmare om vapenembargot hävs. Även i det stycket
kan vi som iakttagare konstatera att vi skulle önska en
annan situation, men jag tror att det förhåller sig på
det här viset.
Självklart handlar det - som också Lennart
Rohdin sade - i grunden om brott mot folkrätten. De
krafter som vi har att tillgå räcker inte för att försvara
de moraliska dimensionerna. Brottet mot folkrätten
har redan skett. Vår uppgift nu är att konstatera vilka
medel vi har att tillgå för att få detta till ett slut inom
en någorlunda överblickbar framtid.
Vänsterpartiets uppfattning är att en ytterligare
tidsutdräkt innan man får till stånd en förhandlings-
lösning är att befara om vapenembargot hävs.
I övrigt står Vänsterpartiet i allt väsentligt bakom
betänkandet. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan
på de punkterna.