Herr talman! Som jag sade i min första replik sade
den nuvarande biträdande utrikesministern för ett år
sedan att man nu måste gå vidare och utvidga Saraje-
vomodellen till att omfatta alla de andra stridszoner-
na. Riksdag och regering måste vara pådrivande.
Debatten i dag handlar om huruvida riksdagen
skall ge regeringen till känna att vi vill se just detta
som oppositionspolitikern Pierre Schori sade för ett år
sedan, nämligen att regering och riksdag är mer på-
drivande i den internationella debatten.
Då handlar det faktiskt om vilken förhandlings-
lösning som skall uppnås, inte om vi skall ha en för-
handlingslösning. Det handlar om vilken fred vi skall
ha, inte om vi skall ha fred. Det handlar om vilken
försoning som vi vill uppnå, inte om vi skall ha en
försoning. Där finns det inte några klara besked, inte
heller i utskottets majoritets betänkande.
Anneli Hulthén sade att motionen och reservatio-
nen kritiserar alla och allt som tänkts. Det är inte sant.
Det är dessutom så, vilket bekräftats senast av Warren
Zimmermanns inlägg i Foreign Affairs, att allt fler av
dem som haft ansvar för olika ageranden i fredspro-
cesserna fram till nu öppet börjar erkänna att de gjort
fel från början. Man drog fel slutsatser. Man hade inte
klart för sig vad krigsförbrytarna hade i sikte och hur
målmedvetna och hänsynslösa de var för att uppnå
sina mål.
Som jag sade i mitt anförande är det först när den
bosniska regeringen de senaste dagarna börjar trycka
tillbaka bosnienserberna litet som Karadzic börjar
ropa på förhandlingar. Han förstår vad det innebär att
sätta press. Det är det riksdagen bör ge regeringen till
känna.