Herr talman! Jag skall i mitt anförande inte föra
fram några yrkanden, eftersom vår utskottsrepresen-
tant har gjort detta. Mitt anförande skall handla om
mänskliga rättigheter i ett flyktingperspektiv.
Vi får inte blir förhärdade. Vi måste reagera nu
och kraftigt, som individer, som politiska partier, som
nation och i internationella sammanhang.
Serberna har 90 kända fångläger, varav minst 20
är kvinnoläger där kvinnorna systematiskt våldtas och
förnedras. De registreras, och serberna menar att
barnen skall tas om hand av Serbien. Från dessa läger
rekryteras också kvinnor till bordeller.
Förutom alla övriga grymheter är detta en särskild
sida av krigen i f.d. Jugoslavien. Det räcker inte läng-
re att dokumentera och informera. Vi vet tillräckligt
och kan alltså inte efteråt säga att vi ingenting visste.
Eftervärldens dom kommer att bli hård.
Herr talman! Det pågår ett folkmord, och ett folk-
mord måste drabba civilbefolkningen, dvs. folket.
Situationen är desperat. Tänk om vi alla i Sveriges
riksdag skulle åka dit ned! Vi står här och talar och
talar, vilket också är vår uppgift, men kanske skall vi
börja handla.
När man ser på olika krigshärdar i världen kan
man lätt tappa fotfästet. De allra flesta konflikter är
dessutom inbördeskrig, som i grymhet och övergrepp
kan ha förödande konsekvenser. I det f.d. Jugoslavien
har det t.o.m. inneburit att vänner och grannar skjutit
varandra eller utsatt varandra för tortyr och över-
grepp. En man som häromåret framträdde i TV grep
mig, när han handfallet och utan möjlighet eller vilja
att förstå beskrev sin situation: Mina grannar och
vänner, vi som har byggt hus ihop och uppfostrat våra
barn tillsammans, går in och skjuter varandra. Hur
kan man förändras så?
Konflikten i Kosova har en lång historia. År 1968
mötte jag en vuxen man som hette Skender och som
var kosovoalban. Hans far hade skjutits vid köksbor-
det av en serb för en struntsak. Förtrycket är genera-
tioner gammalt i Kosovo, och den etniska rensningen
skärps.
Kosovo upplever nu en av de svåraste perioderna i
sin historia. Från 1989, då Kosovas autonomi krossa-
des, har den serbiska regimen genomdrivit parlamen-
tets upplösning och stängning av radio, TV och andra
massmedia. Albanerna har avskedats från sina an-
ställningar. År 1990 avskedades 53 000 albaner inom
förvaltningen. På sjukhusen har detsamma skett.
Kvinnor har inte vågat föda sina barn på sjukhus.
Barn har förgiftats av mat i skolorna. Jag kan fortsätta
den här uppräkningen länge. Den serbiska regimen
fortsätter att mörda, misshandla och trakassera folk-
majoriteten liksom att tvångsmobilisera albanerna till
den serbiska armén.
Detta har under den sista tiden intensifierats. Ett
färskt exempel är stängningen av två institutioner som
försvarat den albanska kulturen i Kosova: Akademin
för vetenskap och konst samt Albanologiska institutet.
Majoritetsförhållandet, det faktum att albanerna
utgör 90 % av befolkningen, gör att förtrycket varit
och är desto hårdare för att kunna upprätthållas.
Ständiga personkontroller och arresteringar har skapat
en stämning av fruktan. Om det ännu går att verka
förebyggande borde världssamfundet inklusive Sveri-
ge uppmärksamma Kosova och agera för de mänskli-
ga rättigheter där som nu nästan glömts bort. Albanien
har nästan glömts bort i skuggan av det öppna kriget.
Det gäller här också inställningen till flyktingsi-
tuationen. Om vi läser vår utlänningslag och har en
generös praxis, något som jag anser att vi skall ha
men ännu inte har, skulle det kunna bli ett generellt
avvisningsstopp för t.ex. personer från det f.d. Jugo-
slavien. I första hand gäller det förstås Bosnien, och
vi har för bosnier redan infört ett avvisningsstopp,
men det gäller här även Kroatien, Kosova, Sandjak
och Vojvodina. För övriga delar borde avvisnings-
stopp gälla för krigsvägrare.
Jag övergår nu till Bosnien och Kroatien. Miljö-
partiet läser meddelandena från dr Granic i Kroatien
med utgångspunkt i deras faktiska innehåll. Pressade
av en flyktingkatastrof i Kroatien, med 400 000 flyk-
tingar, motsvarande 10 % av befolkningen, och av de
flyktingmottagande ländernas krav att få sända tillba-
ka kroater och bosnier med kroatiska resedokument
lämnar man dubbeltydiga meddelanden. I dr Granics
brev till den svenske ambassadören i Zagreb står det
inte någonstans att alla kroatiska medborgare kommer
att få skydd i Kroatien. Den 21 mars 1995 bekräftade
Kroatiens flyktingminister dr Adelbert Rebic att bos-
nier med kroatiska pass som kommer från de fria
områdena i Bosnien-Hercegovina skall återvända dit.
Där nämns inte att fred i Bosnien-Hercegovina är ett
krav. Kroatien lovar skydd och flyktingstatus åt bos-
nier som flytt från serbdominerade områden i Bosni-
en-Hercegovina, och de tas om hand i mån av plats.
Man har där stora svårigheter, och det måste vi också
förstå. De andras återvändande sker under administ-
rativt tvång.
I två av tre fall som regeringen fattat beslut om
hade de berörda sin hemvist i de s.k. fria områdena i
Bosnien-Hercegovina. Vi anser att vi i praktiken har
att göra med ofrivilligt återvändande till en krigszon.
Många är dessutom krigsvägrare.
Invandrarministern har bekräftat att svensk praxis
är att inte återsända flyktingar till Bosnien-
Hercegovina. Kroatisk praxis är att flyktingar med
hemvist i de s.k. fria områdena återsänds. Kroatien
har därmed en aktiv återvandringspolitik.
I slutet av mars tillkännagav Rebic att under 1995
kommer 50 000 kroater att skickas tillbaka till Bosni-
en-Hercegovina och 40 000 till serbockuperade om-
råden i Kroatien. Eftersom serberna aldrig skulle
tillåta detta kan det innebära att Kroatien har bestämt
sig för att ta kontroll över sitt eget territorium med
vapenmakt.
Samtidigt finns ett avtal om en konfederation
mellan federationen Bosnien-Hercegovina, bestående
av den kroatiska republiken Herceg-Bosna och re-
publiken Bosnien-Hercegovina, samt Kroatien med
delvis harmoniserad maktutövning och ansvar även
vad gäller migration, enligt artikel 4 i konfederations-
fördraget.
Ett viktigt toppmöte ägde rum den 27 mars mellan
den kroatiske presidenten Tudjman och hans säker-
hetsexperter. Det har också hänt andra saker. Den 27
mars mobiliserades 17-åringar och äldre i Kroatien.
Dagen efter mobiliserades i Bosnien-Hercegovina 18-
åringar och äldre. Detta betyder att även flyktingar
kommer att mobiliseras. Det har också funnits office-
rare i Sverige som har försökt att värva bosnienkroa-
ter för att åka hem.
Utrikesminister Granic understryker i ett brev till
Förenta nationerna den 27 mars i år behovet av att
flyktingar och internflyktingar återvänder, vilket är av
högsta prioritet inte bara för en kvarts miljon fördriv-
na personer utan också för hela det kroatiska samhäl-
let. Det är ytterligare en sådan här sak.
Det är nu så gott som omöjligt att nu sända tillba-
ka flyktingar till f.d. Jugoslavien, med den situation
som är nu. Vi kan befara krig och ytterligare interna
krig. Jag håller med föregående talare att det kan
finnas en chans i Kosova, om vi snabbt ingriper och
arbetar på det sätt som flera talare har föreslagit, där
det finns en vilja till fred.