Herr talman! Folkmordet i Bosnien har gått in på
sitt fjärde år. Det är ett ohyggligt faktum som för
alltid kommer att stå skrivet i Europas historia med
skammens och svekets bokstäver.
Den 14 april 1993 var det ett år sedan folkmordet i
Bosnien sattes i gång av den serbiske presidenten
Milosevics hejdukar i den federala jugoslaviska ar-
mén och i de bosnienserbiska terroristbanden. I mångt
och mycket var det redan fullbordat när riksdagen
debatterade utrikesutskottets första betänkande om
"situationen i det tidigare Jugoslavien". Utrikesminis-
tern var förhindrad att delta i riksdagens debatt.
Den 23 februari 1994 - nästan två år efter det att
folkmordet i Bosnien inleddes och två veckor efter
massakern på Sarajevos marknadstorg - debatterade
riksdagen utrikesutskottets andra betänkande om
"situationen i det tidigare Jugoslavien". Utrikesminis-
tern var förhindrad att delta i riksdagens debatt även
denna gång.
I dag den 19 april 1995 - mer än tre år efter det att
folkmordet i Bosnien inleddes med en masslakt på
flera hundra tusen människor, barn, kvinnor och män,
med en massflykt på flera miljoner civila människor
och med en massförintelse av en månghundraårig
kultur i Europas mitt - debatterar riksdagen utrikesut-
skottets tredje betänkande om "situationen i f.d. Ju-
goslavien". Trots att vi nu också har en biträdande
utrikesminister tycks både han och utrikesministern
vara förhindrade att delta i riksdagens debatt även vid
detta tillfälle.
Herr talman! Inför det kanske mest fruktansvärda
som hänt sedan Hitler genomförde förintelsen får
riksdagen föra debatten utan ansvarig företrädare för
regeringen. Förutom vid de tillfällen som vi som
enskilda ledamöter har ställt frågor och interpellatio-
ner till regeringen har endast vid den aktuella debat-
ten om Bosnien den 29 april 1993 - begärd av Folk-
partiet liberalernas gruppledare Lars Leijonborg -
någon utrikesminister deltagit i någon av riksdagens
debatter om kriget i Bosnien.
Som oppositionspolitiker kritiserade Pierre Schori
dåvarande utrikesministern för hennes bristande när-
varo och för passivitet. Vid debatten i februari förra
året förklarade Pierre Schori i ett replikskifte med
mig: "Det är oerhört frustrerande att inte kunna agera
i den tradition som Lennart Rohdin själv belyste, dvs.
kraftfullt, högröstat och med konkreta förslag, aktivt
engagerande och påtryckande. Men det är oppositio-
nens roll."
Sedan dess har biträdande utrikesministern
kommit ut med en bok med titeln Mellan Maastricht
och Sarajevo. Tyvärr fastnade han tydligen på vägen.
I boken finns trots titeln inte ett ord om folkmordet i
Bosnien - lika litet som det nämndes i Ingvar Carls-
sons regeringsdeklaration i oktober förra året.
I den socialdemokratiska regeringens första utri-
kesdeklaration den 22 februari i år ägnades "kriget i
f.d. Jugoslavien" två stycken mitt i en lång smör-
gårdsbordsliknande uppräkning av allt världens elän-
de. Det fanns inte ett ord om folkmordet i Bosnien,
inte ens en antydan om den systematiska och väl pla-
nerade etniska rensningen i syfte att för alltid fördriva
ett folk och utplåna en kultur, inte ett ord om krigs-
förbrytarna Milosevic, Karadzic och Mladic. Man
sade några vackra ord om försoning och fred, men
inte ett ord om vad som vore en rättvis fred för Bosni-
en-Hercegovina, folkrättsligt erkänt och fullvärdig
medlem av de förenta nationer som vår statsminister
skall göra ännu starkare.
Internationellt har Sveriges regeringar hukat sig
bakom det för stunden gällande fredsinitiativet, som
alltid framställs som det enda möjliga och realistiska.
Men det har varit möjligt och realistiskt, inte på grund
av folkrätten utan som en följd av angriparens mål-
medvetenhet och hänsynslöshet och det internationel-
la samfundets handlingsförlamning på grund av djupa
meningsmotsättningar mellan FN:s säkerhetsråds
ständiga medlemmar.
Herr talman! Det här är bakgrunden till den reser-
vation som Folkpartiet liberalerna fogat till utrikesut-
skottets betänkande. Det är vår förhoppning att Sveri-
ge skall ta täten i en internationell opinionsbildning
mot kriget och för Bosnien-Hercegovinas rätt att
fortleva som en multietnisk stat inom de 1992 folk-
rättsligt erkända gränserna.
I den nya värld vi lever i måste det finnas en be-
redskap för att med alla tillgängliga medel hindra
extremister av den typ som nu under fyra års tid fört
det forna Jugoslavien till randen av den definitiva
katastrofen. Det bör riksdagen ge regeringen till kän-
na.
Herr talman! Redan den 7 april 1992 antog FN:s
säkerhetsråd den första i en oändligt lång rad resolu-
tioner för att få slut på det ofattbara hatets helvete
som bröt loss i början av april i den nya republiken
Bosnien-Hercegovina - ett land som omedelbart vann
internationellt folkrättsligt erkännande och som redan
den 22 maj upptogs som fullvärdig medlem av FN.
Sedan dess har säkerhetsrådets resolutioner följt
som på ett radband. Sanktioner infördes mot den
entydigt utpekade skyldige, regimen i Belgrad. FN-
trupper har utplacerats för att säkerställa humanitärt
bistånd till den drabbade civilbefolkningen. Flygför-
bud har införts över Bosnien. Städer och områden
som utsatts för månads- eller årslång belägring och
terrorbeskjutning med tungt artilleri har förklarats
som av FN skyddade zoner. En krigsförbrytartribunal
har inrättats för att ställa de skyldiga till ansvar för ett
folkmord som döpts till "etnisk resning".
Men vi får inte döma FN och FN-tanken för om-
världens uppgivenhet inför den serbiska terrorn. FN-
stadgan ger varje medlemsnation rätten till självför-
svar inför angrepp och varje annan medlemsstat rätten
att komma till den angripnes försvar. FN-stadgan ger
FN rätten att med de medel som krävs upprätthålla
eller återställa internationell fred och säkerhet. FN:s
misslyckande är inte FN-tankens misslyckande utan
dess medlemsstaters, och då främst de ständiga med-
lemmarna i säkerhetsrådet.
Herr talman! Den etniska rensningen i Bosnien-
Hercegovina hade planerats och förberetts i detalj
långt innan april 1992. Den hade planerats av den
serbiske presidenten Milosevic och den serbdomine-
rade federala jugoslaviska armén. Redan sommaren
1991 - när kriget knappt hade inletts i Slovenien och
Kroatien - låg planerna klara. Nio månader innan
Sarajevos belägring inleddes hade den federala armén
omgrupperat sig och mobiliserat på strategiska posi-
tioner över hela Bosnien. Resten var bara ett spel i
avvaktan på lämpligt tillfälle att sätta planerna i ver-
ket.
I senaste numret av den ansedda amerikanska tid-
skriften Foreign Affairs sammanfattar den siste ame-
rikanske ambassadören i Belgrad, Warren Zimmer-
mann, sina upplevelser åren 1989--1992. I ett av sina
sista samtal med Karadzic frågar han denne vad hu-
vudstaden i det etniskt rena serbiska Bosnien skall
vara. Karadzic svarar prompt Sarajevo.
Zimmermann frågar hur en stad med 50 % mus-
limsk befolkning och bara 30 % serber kan vara hu-
vudstad bara för serberna. Karadzic svarar att staden
skall delas. Zimmermann gör i tankarna en jämförelse
mellan Sarajevo, symbolen för en multietnisk harmo-
ni, och det av muren delade Berlin och frågar Ka-
radzic om denne menar som i Berlin. Ja, svarar Ka-
radzic, vår vision av Sarajevo är som Berlin när mu-
ren ännu stod kvar.
På bara några månader var de serbiska krigsmålen
i praktiken uppnådda. Sommaren 1992, när London-
konferensen inkallades, var merparten av folkmordet
redan genomfört. Över 200 000 dödade, flera miljo-
ner på flykt från sina hem, med planens avsikt att
aldrig tillåtas återvända. Sedan dess har den serbiska
strategin varit en förödmjukande kattens lek med
råttan med FN:s och världssamfundets valhänta för-
sök att upprätthålla skenet av ett försvar för FN-
stadga och folkrätt.
Herr talman! Redan för tre år sedan, den 1 juni
1992, mindre än två månader efter det att den serbiska
belägringen av Sarajevo inletts, skrev den serbiske
skriftställaren Stojan Cerovic i Belgradtidningen
Vremje:
"I det bosniska kriget har de som vill förstöra och
dela Bosnien, och till och med Sarajevo, ett enormt
försprång. De kan kriga fritt, avslappnat och utan
några som helst skrupler, eftersom de för varje dag
kommer allt närmare sitt mål. Oskyldiga offer och
olika illgärningar påskyndar bara processen. - - -
men Karadzic räknar kallt med att man till sist kom-
mer att sätta sig ner vid kartbordet för att dela upp det
hela - så fort man har slutfört delningen i människors
hjärtan."
Nog har Karadzic blivit bönhörd över hövan.
Varje nytt fredsförslag har tvingat den bosniska rege-
ringen till reträtt. Inför omvärldens oförmåga att sätta
stopp för den etniska rensningen tvingas regeringen i
Sarajevo acceptera den ena delningsplanen efter den
andra. Varje gång påstår fredsmäklarna att detta är
sista eftergiften och att bosnienserberna måste anta
förslaget. Sedan börjar det om igen.
Omvärlden har passivt åsett det som sker bakom
dimridåer av förledande anspelningar på historisk
oförmåga hos folken på Balkan att leva tillsammans i
fred. Det är förklaringar lika historiskt träffande för
resten av Europa, och som därför i grunden skulle
förneka varje tanke på fredlig samlevnad mellan Eu-
ropas folk.
Längtan efter en fredlig samlevnad i frihet och
demokrati är stark också hos folken på Balkan. Ser-
ber, kroater och bosnier kan leva tillsammans. De vill
leva tillsammans. Det är vi som i våra eftergifter inför
terrorister och extrema nationalister bekräftar dessas
förvridna hjärnspöken och förråder de många männi-
skornas vilja till fredlig samlevnad.
Herr talman! I grunden handlar det om folkrätten.
Bosnien-Hercegovina är en suverän stat, medlem av
FN och OSSE, som hotas av utplåning genom väpnad
aggression. De bosniska muslimerna håller på att
utrotas eller fördrivas från sina hemtrakter i etniska
rensningsaktioner. Spridningsriskerna är mycket stora
om inte kriget i Bosnien bringas till ett slut. FN:s
auktoritet kommer att skadas, kanske irreparabelt, om
organisationen misslyckas i Bosnien-Hercegovina,
också det en del av "Our Global Neighbourhood".
Dagen före julafton skrev den tidigare folkrätts-
sakkunnige vid UD, Bo J. Theutenberg, i DN: "Hur
kan fasor som nu i de ex-Jugoslaviska provinserna
hända? Och framför allt varför görs inget för att stop-
pa massakrerna. Det är rent ut en skam att varken FN,
Nato eller ESK, och vilka bokstavsbeteckningar som
nu än förekommer, förmått att ?sätta respekt bakom
folkrättens regelsystem och budskap´. Och vad har
Sverige, ett land som länge fört ?folkrättens fana´ högt
egentligen gjort? Har Sverige några idéer? I så fall
hörs de inte! Var är engagemanget för att ?stadga upp´
och återupprätta respekten för det folkrättsliga regel-
systemet? Är vad som nu händer inte lika upprörande
som någonsin det som hände i Vietnam och vid den
sovjetiska inmarschen i dåvarande Tjeckoslovakien,
och då syntes minsann protesterna och engagemanget,
och som ju på sikt också fick in utvecklingen i andra
banor."
Han fortsatte:"Ett generat mummel hörs nu från
Nato, EU (som kapitalt misslyckats med en gemen-
sam europeiska?approach´), och ESK - en kapitula-
tion för vissa kretsars rent brottsliga verksamhet och
en attityd av ´vi tvår våra händer´ som nästan får
Chamberlains besök hos Hitler i München att komma
i skymundan. Och dödandet fortsätter, Ja, så illa är
det.", slutade Bo J. Theutenberg.
Herr talman! FN-trupperna har systematiskt,
ibland i månader, förhindrats att tillse att den humani-
tära hjälpen når fram. De skyddade zonerna utsätts för
systematisk strypning och artilleribeskjutning utan att
FN ingriper. Flygförbudet över Bosnien skändas. Nu
häver FN sanktionerna mot Milosevic, bara han för-
klarar sig nöjd med att ha uppnått det som var folk-
mordets ursprungliga syfte.
Det enda FN effektivt förmått uprätthålla är det
mot Bosnien aldrig avsedda vapenembargot. Det
förhindrar ensidigt den angripne att försvara sig mot
det tunga serbiska artilleri som i tre år bombat Bosni-
ens städer och byar till ruiner inför ögonen på ett FN
som tvingas se på.
Herr talman! I utskottets betänkande finns inte
heller ett ord om folkmordet. Med en eufemism skri-
ver man i stället att "Sedan 1992 har, med tidvis skif-
tande intensitet, väpnade strider pågått i Bosnien-
Hercegovina." Varför? I vilket syfte? Av vem? Här
lämnar betänkandet lika få svar som regeringen.
För att undvika dessa frågor kommer företrädarna
för utskottets majoritet i dagens debatt säkert att kon-
centrera sig på frågan om vapenembargots hävande,
vilket varken motionen eller reservationen kräver.
Däremot konstaterar vi, att när kriget nu gått in på sitt
fjärde år utan att något slut är i sikte, utgör vapenem-
bargot i kombination med FN:s oförmåga att komma
till Bosniens skydd, i enlighet med föreskrifterna i
FN-stadgans kapitel 7, ett svårt moraliskt dilemma. Ju
längre folkmordet tillåts fullbordas desto svårare blir
det att försvara ett vapenembargo som ensidigt slår
mot den angripne.
Kanske löser sig den moraliska konflikten genom
att omvärlden ser mellan fingrarna. Som så mången
gång förr firar hyckleri och dubbelmoral stora trium-
fer. Tre års vapenembargo har inte förhindrat ett
folkmord. Den etniska rensningens resultat har där-
emot befästs. I dagarna har en bättre beväpnad bos-
nisk regeringsarmé satt Karadzic under press. Nu
ropar han på förhandlingslösningar. Är paradoxen den
att endast militära bosniska framgångar kan tvinga
bosnienserberna till verkliga fredsförhandlingar? Då
måste väl omvärlden sätta fredsförhandlingarna under
än större press?
Tystnaden inför folkmordet i Bosnien är ett svek
mot alla de människor i Bosnien - serber, kroater och
bosnier - som aldrig velat annat än att leva i fred med
varandra. Men det är också ett svek mot folkrätten
och mot de grundläggande värden som all mellan-
mänsklig samlevnad förutsätter. Därför får aldrig
tystnaden inför folkmordet i Bosnien bli total.
Jag yrkar bifall till reservationen till utrikesutskot-
tets betänkande 21.