Herr talman! Jag känner stor sympati för de vär-
deringar som Bodil Francke Ohlsson gav uttryck för i
sitt inlägg. Jag vill gärna säga att efter bortåt 25 års
verksamhet i internationellt freds- och solidaritetsar-
bete är jag den förste att erkänna att det känns mycket
svårt att över huvud taget börja fundera över när man
måste sätta hårt mot hårt.
Det är dock inte så att FN enbart talar om fredliga
medel. I kap. 7 i FN-stadgan, Bodil Francke Ohlsson,
talas om när FN har rätt att mot folkmord, mot krigs-
förbrytare använda det våld som krävs för att sätta
stopp för det våld som inte kan stoppas på annat sätt.
Det ingår också i FN-stadgan.
Man talar om att värna FN-tanken. Bodil Francke
Ohlsson instämmer i utskottsmajoritetens uppfattning
om att vapenembargot inte kan hävas. Det tror inte jag
heller att det kan. Det finns inte förutsättningar för det
i FN:s säkerhetsråd. Snart kanske det inte längre är så
väsentligt om säkerhetsrådet fattar det beslutet eller
ej, eftersom det här kringgås i allt större utsträckning.
Men hur går det med tilltron till FN-stadgan och FN-
tanken om man på papperet har ett vapenembargo
som alla struntar i? Det kringgås för att man inte har
kurage att ta itu med det formella beslutet.