Herr talman! Anledningen till att jag tog upp debatten kring detta var inte att påvisa några skillnader på det viset. Det är väl naturligt att vi ofta debatterar de gånger det finns skillnader i åsikter. Det är naturligt. Vi måste göra tydligt vilka skillnader som finns i de överväganden vi gör. Men det finns också frågor där det finns en enighet som är väldigt intressanta från en principiell utgångspunkt, och det är viktigt att de inte glöms bort. Det här är ett sådant ärende, och det var därför jag ägnade så mycket tid av mitt anförande åt den här frågan.
Jag vill också bara göra en kommentar med anledning av det sista inlägget från Göran Magnusson: Just på grund av den straffrättsliga immunitet som den ryska officeren har åtnjutit har det inte gjorts någon saklig prövning. Man har alltså inte kunnat avgöra något om Helsingforskommittén, regeringens slutsatser eller Sveriges misstankar eller det ryska ställningstagandet. Det har inte gjorts någon saklig prövning, så var och en får gå in och titta på de påståenden som finns och dra sina egna slutsatser. Men man kan inte luta sig tillbaka på någon domstols utlåtande i det fallet.
Jag vill använda mina sista 47 sekunder till att tala om utnämningsmakten. När det gäller statssekreterare har faktiskt regelverket förändrats, och det gjordes i samband med regeringsskiftet 1994. Ska man granska vad som har hänt med statssekreterare före och efter 1994 så måste man alltså också veta att regelverket har förändrats. De statssekreterare som anställdes då hade andra garantier för fortsatta anställningar.
Göran Magnusson hänvisar mycket till statistik och fakta och säger: Så här är det, och det finns ingen anledning att misstänka någonting annat.
Det jag vill ha sagt i den här debatten är att det är precis tvärtom och framhålla den känsla som finns bland många ledande företrädare för politiken och ledande företrädare inom statsförvaltningen av att saker inte alltid går helt rätt till här. Den känslan är förödande för moraluppfattningen, för geisten och för energin att arbeta för statsförvaltningen. Vi måste ta det på allvar, och då går det inte att bara säga att det är nonsens. Då måste vi titta på hur vi kan skapa en större öppenhet och bättre rutiner för att få en annan uppfattning om sakernas tillstånd.