Herr talman! Jag börjar med det sista som utskottets vice ordförande tar upp. Jag tar inte alls avstånd från utskottets ställningstagande, tvärtom. Jag är väldigt glad över den enighet som kunde uppnås, och därför har jag också ställt mig bakom det uttalandet.
När det gäller försvarsministerns uttalande byggde jag egentligen min argumentation mest på det skriftliga svar som har inkommit från Regeringskansliet. Där skriver man väldigt tydligt att om det skulle framkomma att en person kan misstänkas för till exempel krigsförbrytelser så kan vi lagföra honom eller henne. Detta visade sig vara felaktigt, och det var också detta som försvarsministern refererade till. Det är alltså ganska tydligt att det fanns en okunskap eller att man i alla fall inte medverkade till att reda ut vad som faktiskt gällde.
Det skriver också utskottet. Det finns en konflikt här mellan den ambition vi har att se till att personer som gör sig skyldiga till krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten ska kunna lagföras och respekten för de folkrättsliga överenskommelserna som finns, att möjligheterna att medla i konflikter och så vidare. Just därför att de här två finns krävs noggranna och medvetna överväganden från regeringens sida, och det var detta som inte gjordes i det här fallet.
Tre gånger fick KU vända sig till regeringen skriftligt, och dessutom hade vi en utfrågning av statsrådet. Det är en väldigt omfattande utredning jämfört med många andra ärenden vi har. Det visar, tycker jag, att det inom Regeringskansliet inte fanns fungerande rutiner - bara ett sådant faktum.
Nu är min talartid slut. Jag återkommer till utnämningsmakten i nästa replikskifte.