Herr talman! Med anledning av ett av de föregående inläggen finner jag anledning att instämma med Göran Lennmarker, Göran Magnusson och Ingvar Svensson om det goda samarbetsklimat som i de allra flesta fall råder i konstitutionsutskottet.
Herr talman! Jag ska börja med en talserie: 20, 24, 14, 33, 19, 24, 38 och 37. Det är antalet ärenden i KU:s vårgranskningar sedan 1999. Det är den period som jag har haft förmånen att vara med i utskottet; om det blir fler gånger är det andra som avgör.
Om ni lyssnade uppmärksamt kunde ni urskilja en trend, nämligen att antalet anmälningar och därmed antalet ärenden i våra granskningsbetänkanden tenderat att öka under perioden.
Man kan fundera över vad detta tyder på. En möjlig slutsats är naturligtvis att anledningen att anmäla regeringen eller enskilda ministrar för fel har ökat. Det finns fler anledningar att anmäla ministrarna. Den hypotesen håller inte riktigt om vi tittar på vad utskottet har kommit fram till. Det är trots allt i relativt få fall som kritik riktas mot regeringen eller mot enskilda statsråd.
Då kan man invända att det kanske beror på att regeringens parlamentariska underlag har majoritet i utskottet och kan tänkas blockera kritik mot regeringen. Inte heller den hypotesen håller riktigt om man ser på reservationerna. De rena blockreservationerna, oppositionens reservationer, är också väldigt få. Det var en 1999, två år 2000. Det steg lite och var fem, sex i några år. Men det är få fall av rena blockreservationer. Det tyder väl också på att bilden av utskottet som strikt politiserat med en majoritet som håller regeringen om ryggen och en opposition som förgäves försöker rikta konstitutionell kritik mot denna regering inte är riktigt korrekt.
Mer viktigt är det kanske att fundera på om vår granskning är effektiv. Det är inte helt lätt att avgöra. Det kanske inte heller är vi som ska försöka avgöra det. Det borde vara föremål för utomståendes studier.
Man kan naturligtvis fråga sig om vi upptäcker allt. Det vet vi ju inte. Jag tror att den offentlighet som vi har i landet, de medier - tidningar och radio - som vi har och våra riksdagsledamöters flit när det gäller att hitta anledningar till KU-anmälningar ändå tyder på att det knappast kan vara väldigt mycket som undgår utskottet.
Går vår granskning tillräckligt djupt? Det är också något man kan fundera på. I de allra flesta fall tror jag att svaret är ja. Vi är inte ett utskott med stora utredningsresurser. Vi kan inte utföra några kriminaltekniska undersökningar. Vi förlitar oss nästan helt och hållet på skriftliga svar från regeringen och utfrågningar av ministrarna. Jag menar att detta i de allra flesta fall är tillfyllest.
Den sista fråga man kan ställa sig, och kanske den allra viktigaste är: Ger vår granskning och de bedömningar som utskottet gör några resultat? Har de någon effekt på hur regeringen arbetar? Även det är svårt att leda i bevis. Min bestämda uppfattning är att regeringen och ministrarna inte tycker om att bli kritiserade av konstitutionsutskottet. Man anstränger sig att åtminstone inte göra om samma fel en gång till. Det är en ganska väsentlig effekt av KU:s granskning som inte ska underskattas.
Får jag tillåta mig att så här på våravslutningen även säga något om anmälningarnas kvalitet? Jag ska vara försiktig. Varje ledamot har rätt att anmäla ett ärende till KU för granskning och ska utnyttja den rätten när man tycker att det finns skäl att göra det. Till anmälarnas försvar ska sägas att det inte alltid är lätt att vid anmälningstillfället veta vad som finns under stenen innan man har vänt på den. Det finns fall där det till en början såg ut som ett ganska enkelt ärende och en ogrundad anmälan, men där det visade sig att det fanns intressanta aspekter och till och med anledning till kritik.
Med detta sagt är det svårt att helt undgå intrycket av att en och annan anmälan främst tjänar som inlägg i den mer dagspolitiska debatten och kanske är ett sätt att få mer medialt genomslag för sin ståndpunkt eller åsikt än vad ett enkelt pressmeddelande skulle ha lett till.
Jag ska inte moralisera över det. Vi är alla politiker och tar alla chanser vi kan att komma ut i debatten och göra vår röst hörd. Det är inte något konstigt med det. Samtidigt bör vi nog fundera på hur vi använder anmälningsinstitutet. Om tendensen att göra pressmeddelandeanmälningar skulle öka väldigt kommer det naturligtvis innebära en risk att man undergräver legitimiteten i KU-granskningarna. Det vore olyckligt. Jag påstår inte att vi är där. Jag vill bara peka på en möjlig risk i den riktningen.
Vad betänkandet innehåller har redan berörts av tidigare talare. Jag ska inte gå in på det. Vi kommer sedan in på en mer specifik debatt kring de olika ärendena.
Vi kan konstatera att trots ett mycket omfattande material i form av anmälningar har vi inte funnit så många punkter där det finns anledning till kritik, anmärkningar, synpunkter eller påpekanden - eller hur man nu karakteriserar det som utskottet skriver. Jag ska inte på något sätt förringa vikten av de punkter vi tar upp. I något fall är det till och med ganska allvarliga saker. Som helhet är detta ett betänkande som kännetecknas av stor enighet mellan de politiska partierna och av ett konstaterande av att regeringen i de här fallen i de flesta avseenden har skött sig på ett rimligt sätt.