Herr talman! Låt mig börja med att konstatera att det här är ett av de mest eniga betänkanden som konstitutionsutskottet har presenterat i sitt granskningsarbete, i varje fall under de åtta år som jag kan överblicka.
Det gångna året har, precis som Göran Lennmarker framhöll, varit arbetstyngt och präglats av mycket granskningsarbete. Det har gällt avvisningen av två egyptier, flodvågen, det administrativa betänkandet och också det här betänkandet. Men hela arbetet har faktiskt präglats av en påtaglig enighet. Både i frågan om egyptierna och i granskningen av regeringens hantering av flodvågskatastrofens effekter resonerade sig utskottet fram till eniga bedömningar, vilket enligt min uppfattning är till stor nytta för konstitutionsutskottets granskningsarbete och den uppfattning som människor i allmänhet har om den verksamheten.
Betänkandet som vi nu har framför oss präglas också av en påtaglig enighet. Det har sedan det publicerades vid några tillfällen kritiserats just för att det inte är större oenigheter. Det har sagts att det måste vara något fel i själva granskningsarbetet om moderater och socialdemokrater kan vara överens. Jag skulle vilja ta det här tillfället i akt att säga att det är en felaktig utgångspunkt i själva resonemanget, därför att granskningsarbetet här bygger ju inte i första hand på en regeringssida och en oppositionssida, utan det har sin utgångspunkt i de konstitutionella aspekterna. Det är väl inte helt förnuftigt ur statsvetenskaplig synpunkt att vara oense om konstitutionella förhållanden bara därför att man har den ena eller andra typen av partibok.
Jag tycker att konstitutionsutskottets samlade arbete under året ger anledning till efterföljd också i de fortsatta verksamheterna i utskottet. Jag tror nämligen att det är bra om utskottet kan samlas kring tanken på att det ska kritiseras när statsråd har begått misstag ur konstitutionell synpunkt. Men det ska inte kritiseras bara därför att det är ett socialdemokratiskt statsråd som har sagt eller gjort någonting eller omvänt, om det är en annan färg på regeringen, bara därför att det är ett borgerligt statsråd som har gjort på det ena eller andra sättet. Det är den gemensamma värdegrunden, den konstitutionella utgångspunkten, som ska vara vägledande för arbetet i konstitutionsutskottet. Då kan också utskottet spela en väsentlig roll i den viktiga kontrollen av statsmakten, som ju har ålagts utskottet i grundlagen. Det hindrar ju inte att utskottet får ett stort antal anmälningar. Ibland kan man väl tycka att en och annan anmälare skulle kunna gå tillbaka lite grann och se vad utskottet har sagt om snarlika förhållanden för att sedan kunna konstatera att det inte finns grund för en konstitutionell kritik. Samtidigt är det naturligtvis frestande att få tidningsrubriker om att det ena eller det andra statsrådet blir KU-anmält. Det är ju betydligt svårare att få en tidningsrubrik om resultatet av de flesta av KU-anmälningarna, eftersom de i regel inte föranleder någon som helst åtgärd eller något uttalande från utskottets sida.
Jag tycker att ordföranden på ett hyggligt sätt har redogjort för huvudpunkterna i granskningsbetänkandet.
Låt mig säga att i frågan om Snowflake, den militära samövningen, är det en kritik som riktar sig mer mot handläggningen. Det är väl uppenbart att det är ett ganska komplicerat förhållande som reglerar främmande militärers deltagande i en sådan här övning på svenskt territorium eller omvänt om militärer deltar i övning på andra länders territorier i förhållande till de åtaganden i konventionerna som länderna har skrivit på, att man ska ta fast och döma krigsförbrytare. Jag uppfattar regeringens uttalande om att man ska gripa och lagföra den som är skäligen misstänkt för krigsförbrytelser som ett generellt uttalande som naturligtvis är alldeles korrekt och att det var vissa svårigheter att göra den här avvägningen i förhållande till den immunitet som deltagare från Ryssland hade i den militära övningen.
Eftersom Göran Lennmarker också nämnde Dick Martys rapport i Europarådet och resonemangen kring den, vill jag konstatera att det inte var riktigt det som Dick Marty har granskat som konstitutionsutskottet granskade, utan det var själva regeringens beslut om avvisning.
Rendition
, som är huvudpunkten i Martys resonemang, är ju när en främmande makt utan närmare kontakt med regeringen eller de nationella myndigheterna gör gripanden och förflyttningar av medborgare av olika slag. Det var inte fallet här, utan här hade vi en rättslig process enligt vår lagstiftning.
Grunden för kritiken i utskottet handlar egentligen om två saker, som jag ser det. Det ena är att de garantier som fanns för att dessa två egyptier inte skulle utsättas för tortyr inte uppfylldes, vilket fanns anledning att kritisera. Det andra är att omständigheterna kring själva flygtransporten lämnar en hel del övrigt att önska, och relevanta myndigheter har sagt att detta inte ska upprepas. Jag vill säga detta så att man inte tror att Marty har granskat just det svenska förhållandet. Tvärtom framhålls den svenska regeringen i positiva termer i den meningen att man faktiskt öppet diskuterar vad som har förevarit, vilket markant skiljer sig från de regeringar i andra länder som är berörda av
rendition
-resonemangen och
rendition
-anklagelserna.
Jag konstaterar också att vi i det här betänkandet inte är oeniga om utnämningsfrågorna. Jag gör naturligtvis också det konstaterandet att vi nu inte har granskat frågan i dess totala dimension. I så fall hade vi kanske inte blivit eniga. Men jag tar den här enigheten som utgångspunkt för att Grundlagsutredningen, som har i uppgift att diskutera utnämningsfrågorna och försöka åstadkomma en större öppenhet i dessa, har en bra grund att arbeta vidare på. Vi får avvakta det resultat som Grundlagsutredningen kan komma fram till på den här punkten.
Herr talman! Med det här yrkar jag att kammaren lägger konstitutionsutskottets rapport till handlingarna.