Herr talman! Jag har anmält mig till den här första delen av KU:s granskningsdebatt för att en av de frågor som från principiell utgångspunkt är mest intressant inte har någon egen runda. Det beror på att utskottet är enigt. Det gäller regeringens rutiner för beslut om militära övningar, och det har också varit uppe tidigare i debatten. Ni minns den samövning mellan svensk och rysk militär i början året som kallades Snöflingan. En av de ryska officerare som besökte Sverige misstänktes för krigsförbrytelser i Tjetjenien.
Det här granskningsärendet är värt att uppmärksammas, vilket flera debattörer före mig har gjort. Ett enigt utskott konstaterar, som sagt, att rutinerna för beredningen av dessa frågor varit bristfälliga hos regeringen.
En person som är här i egenskap av representant för en annan stat åtnjuter under vissa förutsättningar immunitet på folkrättsliga grunder. Exakt under vilka förutsättningar det sker råder självfallet vi i Sverige inte ensamma över. Enligt 2 kap. 7 § i brottsbalken får åtal mot en utlänning som begått brott i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän ställning hos annan stat eller mellanfolklig organisation endast väckas efter förordnande av regeringen. Bakom den här bestämmelsen ligger självfallet att regeringen bör ha det yttersta ansvaret när det gäller åtalsfrågor som kräver särskilt folkrättsliga eller utrikespolitiska överväganden. Det kan också finnas situationer när regeringen har starka skäl för att göra det möjligt för personer att komma till Sverige, även om det finns misstankar om att han eller hon kan ha begått allvarliga brott som man i vanliga fall borde lagföras för. Ett exempel kan vara för att medla i internationella konflikter.
Det här skriver också utskottet, men man påpekar vikten av att regeringen medvetet och noggrant överväger varje sådant fall. Det borde vara självklart. Personer som begår krigsförbrytelser, tortyr och andra brott mot mänskligheten måste straffas för sina gärningar. Och Sverige är ju i andra sammanhang mycket aktivt och arbetar för att motverka straffrihet för den här typen av brott.
Men KU:s granskning av det här fallet har visat att några sådana medvetna och noggranna överväganden rörande respekten för de mänskliga rättigheterna inom den ryska armén inte gjordes innan man godkände Snöflinganövningen. Först skrev regeringen i ett svar till KU att man förutsätter att personer som är anklagade för krigsförbrytelser inte deltar. När KU gick vidare och frågade på vilka grunder detta förutsätts som självklart, svarade regeringen att om det skulle framkomma att en person gjorts sig skyldig till krigsförbrytelser är det Sveriges skyldighet att agera för att den personen ska lagföras. Detta hävdade försvarsministern under utfrågningen, som också sagts tidigare. Men som jag nyss har redogjort för och som har framkommit i debatten är detta rent felaktigt.
Det bekräftas av det beslut som chefsåklagare Thomas Häggström fattade den 26 januari i år. Han beslutar att inte inleda en förundersökning eftersom den ryska officeren åtnjuter straffrättslig immunitet och att ett åtalsförordnande från regeringen inte kan påräknas. Han drog den slutsatsen eftersom regeringen hade fattat beslut om samövningen, och det var därför som officeren var här.
Utrikesministern hänvisade under utfrågningen även till viseringsförfarandet, men i de rutinerna - och det har KU också gått igenom - finns det inget som säkerställer att personer som misstänks för att ha begått till exempel krigsförbrytelser skulle nekas visum.
Utskottet skriver, som sagt, att man inte kan dra någon annan slutsats än att rutinerna för beredningen av de här frågorna har varit bristfällig.
Herr talman! Jag ska vara ärlig och säga att jag gärna hade kunnat gå längre i min kritik. Jag tycker att det är mycket allvarligt när försvarsministern inte känner till vilka regler som gäller för till exempel utländsk militär som är här i tjänsten under fredstid och att hon inte inser det ansvar hon har för att säkerställa att personer som misstänks vara skyldiga till krigsförbrytelser inte inbjuds utan att detta noga och medvetet övervägs.
Herr talman! Låt mig också använda någon minut till att kommentera ett område som varit en följetong i KU:s arbete, åtminstone under min tid i KU som jämfört med några andra av debattörernas visserligen är något kortare. Det gäller utnämningsmakten. Den har också varit uppe till debatt här.
Riksdagen har med anledning av tidigare granskningsbetänkanden från KU ställt sig frågande till om det verkligen är så att enbart sakliga grunder legat till grund för utnämningar av myndighetschefer. Med utgångspunkt från de ärenden som vi granskar i det här betänkandet har vi inte funnit att det finns grunder för någon konstitutionell kritik. Men frågan är ändå intressant att lyfta och debattera.
Det finns en debatt i samhället. Vi vet att det finns före detta socialdemokratiska statsråd som har uttryckt sin tveksamhet till hur utnämningsmakten hanteras. Det finns en önskan från många aktörer i samhället, från oss i oppositionen och från medierna att kunna granska den här utnämningsmakten lite tydligare genom en större öppenhet och en bättre dokumentation. Det finns också något slags uppgivenhet över hur utnämningsmakten hanteras. Jag tycker att det är väldigt allvarligt för samhällsutvecklingen som sådan. Även om vi här inte kan rikta en konstitutionell kritik är det väldigt viktigt att de här frågorna fortsätter att debatteras och belysas. När det finns misstankar om att man behöver ha kontakter för att kunna bli utnämnd, att det är kontakter som styr utnämningsmakten och att det finns andra lojalitetsband och inte enbart sakliga grunder, är detta till men för den statliga förvaltningen och förtroendet för våra myndigheter. Det är till men därför att det finns människor som känner att de inte kan komma till sin rätt därför att man inte har rätt partibok och så vidare.
Det här är väldigt allvarligt i ett större och längre perspektiv. Därför tycker jag att de här frågorna är viktiga inte enbart från konstitutionell utgångspunkt, som är det som ligger till grund för det här betänkandet.