Herr talman! Låt oss för ett ögonblick lämna individperspektivet, som jag ändå tycker är det viktigaste rent solidariskt, och titta på det ur ett samhällsperspektiv. Sedan 1994 har vi ökat antalet människor som har arbete i Sverige med 300 000. 300 000 fler har arbete nu än vad det var 1994. Samtidigt har många gått i pension. Då kan vi tänka oss den situationen att vi inte hade sett till att vi har över en miljon människor som har fått en ny chans till en ny start och har kunnat komma tillbaka på arbetsmarknaden efter kommunal vuxenutbildning, KY, högskola eller något annat. Hur skulle vi då ha klarat detta? Det är klart att vi hade haft ett oerhört bekymmer med behovet av utbildad arbetskraft. Alla prognoser pekar ju på att det kommer att bli ett fortsatt stort behov. Nu säger man att det inte är hundratusen som är kvar, utan det är flera hundratusen människor som är kvar och som behöver få en chans att få grund att stå på i sin egen takt, precis som jag har beskrivit. Det är en rätt så bra bild av ungefär de som finns där. De måste få en ordentlig chans att komma tillbaka.
Ni säger nej till rekryteringsstödet som är en förutsättning för många av dessa att över huvud taget kunna ta det där steget och våga ta sig in. Ni har sagt nej till dessa 82 % av studiemedlen som man ska kunna få i bidrag. Ni säger att det ska vara lika. Det måste ju vara efter behov, annars fångar vi inte in dessa människor. Titta bara på de svårigheter vi har att fånga in männen mellan 35 och 45 år.
Nu lyser min röda lampa igen. Det var illa.