Herr talman! Margareta Pålsson talade mycket om gymnasiet, men vi ska diskutera vuxenutbildningen. Men vi kommer väl i replikskiftena att få möjlighet att göra det.
Margareta Pålsson gjorde ett stort nummer om särskolan. Den frågan bereds i Regeringskansliet, och vi kommer tillbaka till den redan om någon vecka, antar jag. Så vi får väl anledning att ta upp den frågan då, det är väl ingen tvekan om det.
Sedan har vi det här med lagstiftning på vuxenutbildningssidan. Ja, hela vuxenutbildningen har ett bredare uppslag genom att man där kan göra inte bara det som kan återfinnas i gymnasieskolan. Det handlar om att möta alla på alla de olika nivåer och utifrån alla de behov som var och en har. Jag menar att det möjliggör den struktur som vi har på vuxenutbildningen. Det andra skulle riskera att man lätt når ett golv som också kan bli ett tak i anpassningen och att bara det ges som återfinns i gymnasieskolan. Det tycker jag skulle vara ett oerhört bekymmer.
För att ta fasta på det som togs upp om dem som behöver allmän behörighet, särskild behörighet, för att komma in på högskolan så har vi i dag collegeutbildning och basårsutbildning för dessa. Det handlar alltså om att nå alla de andra.
Återigen kommer jag tillbaka till min fråga. Vad jag tycker är bekymret är vad ni säger till alla hundratusentals vuxna män och kvinnor som behöver kommunal vuxenutbildning och som måste få chansen att växa och hitta sig själva och då i sin egen takt. Vad säger ni alltså till dem när ni drar undan mattan? Det kommer man ju inte ifrån att ni gör sett till det budgetförslag som ni lagt fram. Dessutom gäller detta inte bara nu, utan det har återkommit år efter år och har egentligen sitt ursprung i att ni en gång i tiden sade nej till Kunskapslyftet.