Herr talman! Jag vill först yrka bifall till utskottets
förslag, så att jag inte glömmer bort det.
Det är i en sådan här debatt naturligt att var och en
känner ett behov av att lägga tyngdpunkten vid de
delar i förslaget där man har egna åsikter och alltså
inte är överens med de övriga. Jag tycker ändock att
det finns skäl att erinra om att den bild som hittills
framkommit i den här debatten kanske inte är riktigt
rättvis. I det betänkande som vi nu behandlar är näs-
tan alla partier överens om nästan allt.
På den viktigaste punkten är vi i det närmaste
överens, nämligen att vi tyvärr måste spara på bo-
stadsbidragen. Under 90-talet har kostnaderna för
bostadsbidragen ökat från knappt 3 miljarder till en
beräknad kostnad för detta år om 9 miljarder. Det har
varit en medveten ambitionshöjning. Hyran har stigit
kraftigt, och det är självklart att vi måste följa efter
med bostadsbidrag för att skydda dem som är allra
mest utsatta.
Bekymret är dock att vi i år har budgeterat bara
ungefär 7 miljarder. Vi är i utskottet överens om att vi
måste rätta mun efter matsäcken, precis som alla
andra inklusive vi politiker i alla sammanhang borde
göra. Vi måste se till att kostnaderna för bostadsbi-
drag håller sig inom den ram som riksdagen har gett
oss, inom de 7 miljarderna. Vi har därför tagit på oss
ett sparbeting om 2,3 miljarder kronor. Om detta är de
flesta nästan helt överens.
Moderaterna säger förstås att de vill spara litet
mer, men Sten Andersson säger ändå att det egentli-
gen är fråga om deras egna förslag, som regeringen
har stulit innan bläcket ens hann torka. Jag tycker att
det inte är riktigt sant. Så länge som jag har varit
politiskt aktiv har moderaterna alltid velat spara
mycket mer än alla andra, oberoende av konjunktur
och annat. Att det är era förslag är alltså kanske att ta
i. I det här läget sammanfaller dock våra åsikter i viss
utsträckning.
Vänsterpartisterna säger, vilket inte heller är helt
unikt i politiska sammanhang, att de förstår att man
måste spara men att man inte vill spara fullt så
mycket som regeringen sparar. Också Per Lager stäl-
ler sig i stort sett bakom dessa besparingar, även om
han i sitt inlägg argumenterade mot en del av det som
Miljöpartiet har ställt upp på. Men det finns ändå en
ganska stor enighet.
Det slog mig för övrigt när jag lyssnade på Erling
Bager att denne stod för en hyllning till regeringen
som jag inte har hört ens från den rödaste socialde-
mokrat. Det var nästan så att jag väntade mig att han
på slutet skulle avslöja att han hade konverterat till
socialdemokratin, men fullt så långt gick han inte. Det
var ändå ett riktigt hyllningstal.
Alla är överens om att vi måste spara, att vi måste
se till att hålla oss inom den ram som vi har fått. Vi är
i utskottet också överens om att vi skall övergå till ett
nytt system för inkomstprövning. Det är självklart att
vi som politiker, när vi skall spara pengar i de här
systemen, ställer oss frågan: Är det möjligtvis så att
det finns några pengar som betalas ut men som inte
överensstämmer med målet för bidragen? Det behöver
nödvändigtvis inte bero på att människor fuskar, utan
det kan bero på att reglerna är oklara, att det finns
administrativa rutiner som inte är alldeles lättolkade
och som gör att man betalar ut mer pengar än vad
man egentligen från början hade tänkt sig när stöden
utformades.
Det förslag som flera har varit inne på, nämligen
en ny inkomstprövning, innebär att man först betalar
ut ett preliminärt bidrag och sedan när deklarationen
är klar fastställer det slutliga bidraget. Det gör att man
i vissa fall antingen kan få litet mera pengar än det
preliminära eller får betala om inkomsterna har stigit.
Det här systemet gör att vi sparar drygt 1 miljard
kronor. Alla är överens om att den här övergången är
bra.
Bekymret är att när vi gjort denna inte så smärt-
samma förändring, även om dessa 1,1 miljarder
kommer att märkas i en mängd plånböcker som inte
är så välfyllda, räcker det ändå inte. Det fattas fortfa-
rande drygt 1 miljard kronor, som vi på något sätt
måste spara ihop.
När vi behandlat detta i utskottet och fört diskus-
sioner mellan och inom partierna har jag känt att alla
haft en oerhört stor respekt för att det är svårt att när
det gäller ett bidrag - som till sin natur är konstruerat
så att det skall gå till dem som har särskilda behov,
som är utsatta på bostadsmarknaden - hitta enkla
lösningar för att spara så här mycket pengar. Vad vi
har försökt att göra, och där har jag också upplevt att
alla faktiskt har dragit åt samma håll, är att vi inom
den här begränsade ramen skall se till att fördela
pengarna så rättvist som möjligt. Då är det självklart
att vi i första hand måste se till att de som har många
barn får sina behov av en bra bostad tilldgodosedda,
därför att de har större behov än andra. Det är t.o.m.
så att även om det här är ett besparingsförslag har vi
faktiskt tagit i litet extra för att få en liten slant över
för att kunna hjälpa dem som har många barn. De
bekymmer som flera av talarna välformulerat har
beskrivit, bl.a. Ulf Björklund, drabbar i väldigt stor
utsträckning dem som har många barn. Det är de som
i dag har möjligheten att välja att stanna hemma. För
just den kategorin har vi försökt att mildra effekterna
genom att något utöka det särskilda bidraget till barn-
familjerna. Trots denna finsputsning blir ändå slutef-
fekten av att man måste spara så här mycket pengar
att det får svåra konsekvenser för många som redan
har det besvärligt.
Jag vill gärna upprepa att vi är överens om en hel
del när det gäller inriktningen och skall nu gå över till
de delar där vi inte är överens i utskottet.
Vi har i utskottet, i linje med att försöka fördela
pengarna så rättvist som möjligt, sagt att det är natur-
ligt att de som har väldigt stora lägenheter och förmö-
genheter i första hand får en reducering av bidraget.
Då säger Miljöpartiet i sin reservation att vi går för
hårt fram. Vi kan inte minska bostadsbidraget så
mycket till dem som har förmögenhet därför att det
inte är säkert att man blir rikare när huset ökar i värde
och förmögenheten därmed växer. Det är inte säkert
att man kan tillgodogöra sig den vinsten. Kds säger att
förslaget får för svåra konsekvenser för de familjer
där en är hemma, där familjen alltså valt att fördela
arbetet på ett sådant sätt. Både Folkpartiet och kds
säger att det här får för dramatiska konsekvenser för
dem som bor i stora hus.
Om det bara var så att vi här och nu hade att be-
handla varje enskilt förslag var för sig - om vi tycker
bra om det eller om vi inte tycker om det - skulle jag
egentligen vilja överraska talmannen genom att yrka
bifall till samtliga reservationer som finns till betän-
kandet. Om jag gör det måste jag självklart också vara
beredd att ta konsekvensen av det. Då måste jag före-
slå besparingar inom andra områden. Eftersom vi har
ägnat oss åt budgetarbete vet vi alla att det inte är
alldeles enkelt att hitta något annat utgiftsområde i
statens budget där man med lätthet kan hämta dessa
pengar. Dessutom är det så att bostadssektorn hittills
totalt sett har fått bära en väldigt liten andel av bespa-
ringarna sedan vi socialdemokrater kom tillbaka, just
därför att vi vet att de stöd som finns är så oerhört
viktiga för att alla människor skall kunna leva ett bra
liv.
Det finns naturligtvis ett alternativ till. Det vore att
jag yrkade bifall till alla reservationer och sade att den
här utökningen av statsutgifterna får vi ta. Någon
miljard hit eller dit i den allmänna konkursen kan väl
inte spela så stor roll, så låt oss öka underskottet. Då
skulle jag gärna vilja påminna om det som Lennart
Nilsson sade i den förra debatten om hur oerhört vik-
tigt det är att vi som politiker ser till helheten. När det
gäller minskat bostadsbidrag till familjer där en är
hemma märks varje hundralapp oerhört tydligt. Men
det finns också ett glasklart samband mellan statens
ekonomi i stort och familjens hushållsekonomi. Om
det är så som Lennart Nilsson påminde oss om, att vi
får ner räntorna genom att få ner underksottet, leder
det till en bättre ekonomi i de enskilda hushållen.
Bara den räntesänkning som skett sedan förra somma-
ren har lett till att en normal villaägare som har ett lån
på en halv miljon har fått en tusenlapp i minskade
ränteutgifter, som han förhoppningsvis kan tillgodo-
göra sig när han lägger om lånen. Det är viktigt för
oss att hålla i minnet att det finns ett sådant samband.
Därför kommer jag inte att yrka bifall till alla reser-
vationer utan står fast vid mitt yrkande om bifall till
utskottets förslag, även om jag har en oerhört stor
förståelse för alla de synpunkter som kommit fram.
Det finns dock en punkt i betänkandet som jag
skall ta upp och där vi inte följt regeringens förslag,
till Erling Bagers stora besvikelse. Det gäller ungdo-
marna. Även om bostadsbidraget i första hand skall gå
till barnfamiljer - vi delar den uppfattning som flera
har uttryckt här - har ungdomarna också en oerhört
utsatt situation. Många ungdomar har tyvärr inte
kommit in i de trygghetssystem som vi som är litet
äldre har kommit in i, de har aldrig fått chansen. De
problem som många ungdomar har är ett alldeles nytt
begrepp, mambor, äldre ungdomar som tvingas bo
kvar hemma långt efter det att de har inträtt i vuxenli-
vet. En del måste tyvärr flytta tillbaka hem därför att
de pressas av de höga boendekostnaderna. Det tror jag
inte är bra för någon att vuxna människor tvingas att
bo kvar hemma hos sina föräldrar.
För att göra det möjligt för ungdomar att flytta
hemifrån för att de skall kunna ta de utbildningsplat-
ser som erbjuds, för att de skall kunna aktivt söka
jobb har vi lagt tillbaka den besparingen för den får
för svåra konsekvenser och räddar bostadsbidraget till
ungdomar. Den kritik som regeringen har fått kommer
från flera olika håll. Det finns en socialdemokratisk
motion och från Miljöpartiet, Vänsterpartiet och
Centern. Här har vi lyssnat på kritiken.
Sedan finns det ytterligare ett antal förslag. Det
gäller bl.a. kretsen av bidragsberättigade. Där ställde
Sten Andersson en fråga förut. Det gäller folkbokfö-
ring kontra bostadsbidrag och annat. När det gäller
dessa frågor kommer Lilian Virgin att tala för utskot-
tets majoritet. Jag avstår från att kommentera dem.
Jag hoppas att Sten Andersson kan vänta med att få
svar på sin fråga.
Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag.