Fru talman! Hans Linde har sagt en del av det jag hade tänkt att ta upp. Både folkrättsjurister och historiker har fastslagit att det är fråga om ett folkmord.
Holger Gustafsson säger att folkmordskonventionen antogs 1948. Även om det finns andra regler som säger att folkmord inte preskriberas befinner vi oss i en situation där vi inte kan ställa de direkt ansvariga till svars. Det tog jag upp i ett tidigare inlägg.
När vi inte kan göra detta har vi ändå frågan om försoningsprocessen, som jag tog upp i mitt replikskifte med Gustav Blix. Om man ska nå försoning i ett land där det har varit sådana motsättningar mellan folk och där olika folkslag har drabbats hårt - även om det var mycket länge sedan - måste man utgå från de drabbades perspektiv. Det är erkännandet, upprättelsen, som gör att man kan gå vidare.
Jag utgår från att Kristdemokraterna egentligen tycker precis som vi, nämligen att försoningsprocessen är viktig. Hur ser man på möjligheten att nå en försoning om man inte får Turkiet att erkänna folkmordet som en gång skedde? Där kan vi hjälpa till att trycka på för att få Turkiet att erkänna det som skedde för att nå försoning. Jag tror inte att man kan nå försoning på något annat sätt. Att lägga locket på och låtsas som ingenting kommer aldrig att leda till försoning i Turkiet.