Fru talman! Jag vet inte om de armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontier som i det senaste valet röstade på Kristdemokraterna är nöjda med det svaret. Det är inte heller min uppgift att avgöra det. Jag tror att de själva avgör den frågan därhemma framför tv-apparater och radioapparater.
Holger Gustafsson återupprepar att man vill ha en rättslig process. Det skulle vara oerhört bra om vi kunde få en rättslig process i denna fråga i Turkiet på samma sätt som man har fått i Irak när det gäller folkmordet mot kurderna 1988. Men jag tror inte ens Holger Gustafsson tror att vi inom en snar framtid får se en sådan rättslig process i Turkiet.
Turkiet har trots allt medvetet i snart 100 år blockerat och försvårat varje försök till en rättslig process. Vi ser nu hur man reagerar när representanthusets utrikesutskott i USA väljer att diskutera den här frågan. Man vill kalla hem sin ambassadör, och man blockerar och obstruerar varje försök att den här frågan ska diskuteras seriöst i en öppen diskussion.
Jag hade önskat en rättslig process, Holger Gustafsson, men jag inser också att med det Turkiet som finns i dag, och som troligtvis kommer att finnas i morgon, kommer en sådan rättslig process inte att komma till stånd. Då är det vårt ansvar och vår plikt som politiker att agera utifrån de historiska faktum som ändå folkrättsjuristerna och en i stort sett helt enig historikerkår har fastslagit.
Holger Gustafsson säger att han vill invänta en bredare majoritet i Sveriges riksdag. Om vi i dag åtminstone tror på de särskilda yttranden som Kristdemokraterna och Folkpartiet har fogat till betänkandet finns en majoritet i kammaren. Fem av sju partier i kammaren vill erkänna folkmordet. Det är bara ett enda parti som motsätter sig detta. Hur bred ska majoriteten bli i kammaren för att Holger Gustafsson ska känna att det då är läge att erkänna folkmordet?