Fru talman! Kära åhörare och riksdagsledamöter! I dag har många viktiga frågor om Mellanöstern lyfts fram här i kammaren. Jag är stolt över att det i Sverige finns ett så starkt engagemang bland våra politiker när det gäller internationell solidaritet med bland annat kurder, folk från Västsahara, armenier, assyrier, palestinier och så vidare.
Det är naturligtvis inte riksdagens ansvar och plikt att skriva historia, men brott mot mänskliga rättigheter och brott mot minoriteter måste erkännas och fördömas. Det är vårt ansvar som politiker i Sverige och varje lands ansvar att kräva upprättelse och erkännande för att vi ska hindra att detta brott sker igen.
Folkmordet på armenier och flera andra minoriteter under det ottomanska riket måste erkännas av den turkiska staten. Även om folkmordet inte hände under det moderna Turkiets statsbildning är det viktigt att Turkiet erkänner det som folkmord.
Fru talman! Den turkiska staten har begått ett antal andra brott mot sitt eget folk, till exempel folkmorden i Dersim 1938, då mer än 50 000 mördades - de flesta kvinnor och barn. Den turkiska staten har inte erkänt det heller. Därför är det viktigt att folkmordet på armenier och andra minoriteter 1915 erkänns, men också Dersim och anfallet på kurder och alaviter.
Jag yrkar därför bifall till reservation 5.
Samma sak gäller kampanjen Anfal under ledning av Saddam Husseins regim mot kurderna i norra Irak. Även om mer än två decennier har gått finns det fortfarande många oläkta sår hos tusentals människor i Irak och Kurdistan.
Dagens Irak är som en tickande bomb. Även om vi inte läser om det i medier och ser det på tv finns det en rad etniska och religiösa konflikter som de irakiska och kurdiska folken är väldigt oroliga över. Förebygger man inte det med politiska och fredliga lösningar begås dess värre liknande brott igen. Därför är det viktigt att Anfalkampanjen mot bland annat kurderna i Irak erkänns som folkmord och att den kemiska attacken mot kurderna i Halabja den 16 mars erkänns av FN som folkmord.
Därför yrkar jag bifall till reservation 6, som är Vänsterpartiets och Miljöpartiets.
Fru talman! Situationen för kurderna i Syrien har fått betydligt mindre uppmärksamhet trots det systematiska förtrycket från den syriska regimen. I dag beräknas kurderna utgöra 9-12 procent av landets befolkning, alltså två miljoner människor.
År 1961 proklamerades Syrien som arabisk republik, en tydlig markering mot landets kurdiska minoriteter. År 1962 genomfördes det så kallade statsprojektet, vilket resulterade i att mer än hundra tusen kurder kategoriserades som utlänningar och statslösa. I dag saknar 300 000 kurder i Syrien medborgarskap enligt Human Rights Watch och Amnesty International.
Det finns mer än 200 politiska fångar med kurdisk bakgrund i fängelserna i Syrien. År 2004 öppnad säkerhetsstyrkorna eld mot fredliga firare av Newroz, det kurdiska nyåret, och 31 personer i hamnstaden Kamishli mördades.
Det finns en dold vrede mot den iranska regimen som vid olika tillfällen blommar upp i samband med olika högtids- och minnesdagar som till exempel 16 azar, studenternas dag, den 1 maj och revolutionsdagen. Hittills har det lyckats regimen att slå ned kritiken och motståndet med hänsynslöst våld.
Den vrede det iranska folket känner över prästväldet är djup men spontan. I långa stycken är protesterna politiskt oartikulerade. De demonstrationer vi ser har haft karaktären av vredesutbrott. De liknar de demonstrationer som ägde rum på shahens tid.
Det finns två inriktningar i den opposition som vill ha bort den nu sittande regeringen under Ahmedinejad och den andlige ledaren Khamenei.
En riktning vill inte ha bort systemet - ett system där religionen är överordnad politiken som aldrig kan bli demokratisk. Den andra riktningen vill ha bort systemet. Vilken som är starkast är svårt att veta.
Det finns iranska politiker bland de så kallade reformvänliga som försöker skära pipor i vassen. Mousavi och Karobi är några av dem. De har tidigare varit varma anhängare av systemet - ett system utan demokrati och mänskliga rättigheter. De är själva skyldiga till och ansvariga för omfattande brott mot mänskliga rättigheter. Dessa så kallade oppositionella politiker försöker ta ledningen i den opposition som växer fram, på samma sätt som Khomeini gjorde 1979.
Fru talman! Det kommer att bli fler demonstrationer. Oppositionen kommer att växa i styrka. En del figurer från den nuvarande regimen kommer att framställa sig som oppositionens ledare och försöka gripa makten.
Vi i Sverige ska inte låta oss luras den här gången också. Sverige bör någon gång framöver noga undersöka vilka som säger sig vara oppositionens företrädare. Vi ska inte ha en ny Khomeini även om han kallar sig reformvän.
USA har blåst upp Irans kärnvapenhot. Iran säger att man ska skaffa några kärnvapen. Den iranska regimen har blåst upp USA:s krigshot och använt det till sin fördel. På så sätt enar man nationen och den yttre fienden och kan anklaga den inhemska oppositionen för landsförräderi. Internationellt talar man mindre om brotten mot mänskliga rättigheter och kvinnors och barns rättigheter.
De verkligt starka inom oppositionen är kvinnorna. Det är de som är de bäst organiserade. De är de mest stridbara. Det är kvinnorna som de olika regimerna i Mellanöstern utsätter för det hårdaste och brutalaste förtrycket. Detta gäller kvinnorna i Iran som helhet, och det gäller kvinnorna i Irak, Turkiet och Syrien. Regimerna i flera länder i Mellanöstern räds kvinnorna. Därför råder ett hårt kvinnoförtryck i dessa länder.
Fru talman! Regimen i Iran räds också arbetarrörelsen och studentrörelsen. Regimen räds också fackliga ledare, till exempel Manssour Ossanlo i Iran och en lång rad andra fackliga aktivister som i dag sitter fängslade och utsätts för tortyr och kränkande behandling. Detsamma gäller journalister.
I flera av länderna i Mellanöstern sitter tusentals minderåriga fängslade, trots att dessa stater har skrivit under FN:s barnkonvention. I flera av dessa länder döms minderåriga, men domen verkställs inte förrän de har fyllt 18 år. En mer utstuderad form av tortyr kan man knappast tänka sig.
Sverige har goda relationer och handelsförbindelser med flera förtryckarregimer i Mellanöstern. EU sluter handelsavtal med dem. Det sägs ofta att detta är ett sätt att påverka länder i Mellanöstern i riktning mot demokrati och mänskliga rättigheter. Det kan omöjligt vara så. Men det är ett medel som har mycket långsiktig verkan. Affärsförbindelser i sig behöver inte leda till bättre förhållanden i Mellanöstern. Det krävs mer än så. Det krävs starkare påtryckningar om de generationer som lever i dag ska få uppleva demokrati och mänskliga rättigheter.
I detta anförande instämde Siv Holma (v).