Fru talman! Få saker är så viktiga som att engage-
ra sig för att bryta den våldsutveckling som vi har haft
under lång tid. Det är hög tid att ta till sig det sunda
förnuft som finns hos de flesta människor och som
resulterar i att de flesta barn genom sin uppfostran lär
sig medkänsla, hänsyn och respekt för sina medmän-
niskor.
Många unga människor som fastnar i missbruk
och kriminalitet har vuxit upp i familjer där viktiga
fostrande inslag saknats. Familjen har avgörande
betydelse då det gäller att förhindra unga människor
från att begå brott. Det är därför viktigt att på olika
sätt markera föräldrarnas huvudansvar för att deras
barn lär sig respektera andra människor.
När jag pekar på föräldrarnas betydelse får jag
ofta höra invändningen att de barn som har hamnat i
kriminalitet ofta kommer från familjer med s.k. från-
varande föräldrar. Dessa kritiker som i andra sam-
manhang gärna talar om att man skall plocka fram det
positiva hos människor glömmer att föräldrar nästan
undantagslöst vill sina barns bästa. Det är just detta
som är viktigt, och det är just detta som skall utnyttjas
för barnens skull.
Vi människor formas i relationer. Vår största på-
verkan får vi i de nära relationerna, oftast relationer
med föräldrar. Föräldrarnas naturliga kärlek och
spontana ilska är viktiga inslag. En socialarbetares
tidsbeställda möte med en ung människa kan inte ge
samma spontana värme eller ilska. Det är oerhört
viktigt att denna relation får fullt stöd.
Föräldrarnas upprördhet över barns felaktiga bete-
ende måste t.ex. stödjas genom omvärlden, bl.a. ge-
nom att de offentliga organen såsom socialtjänsten
eller Polisen gör tydligt för den unge att dennes fel-
aktiga beteende inte accepteras. Våra unga får inte ges
möjlighet att spela ut oss vuxna mot varandra. Denna
insikt är särskilt betydelsefull för våra invandrarför-
äldrar som många gånger känner stor osäkerhet i sin
föräldraroll när de bibringas uppfattningen att mycket
av det som de inte accepterar hos sina barn är baga-
tellartat i svenska folkets ögon.
Sensmoralen av mitt resonemang är att om vi inte
blir bättre på att stödja och ta vara på föräldrarna i
deras uppfostrargärning kommer den negativa ut-
vecklingen att fortsätta. Därför är jag besviken på
ungdomsministern, eftersom hon häromdagen avfär-
dade professor Sarneckis idé att förbjuda unga att
vistas på stan under sena kvällar.
Många av oss här i kammaren har upplevt den tid
då sådana ordningsregler gällde. Självfallet tyckte vi
som unga att dessa regler var löjliga, men våra föräld-
rar kunde sätta kraft bakom sina krav på att vi skulle
vara hemma på kvällen. Och vi kunde själva skylla på
vuxenvärldens regler när det var svårt att stå emot
grupptrycket att delta i något dumt.
Vi moderater hoppas att ungdomsministern skall
tänka om, och vi är själva beredda att återkomma i
denna fråga.
Debatten om medievåldets betydelse för utveck-
lingen av våldstendenser bland våra unga har väckts
till nytt liv till följd av den senaste tidens brutala
våldshändelser. Alla normalt funtade människor tar
rimligen avstånd från yttringar som uppmuntrar till
människoförakt och våld. Det ligger nära till hands att
ropa på fler förbud och mer censur. Men det grund-
läggande är att föräldrar och andra vuxna, inklusive
videohandlarna, försöker förstärka barnens naturliga
avståndstagande till våld.
Det jag har sagt hittills har varit reaktioner mot
dåligt beteende. Det är egentligen ännu viktigare att vi
blir bättre på att lyfta fram goda exempel.
Jag har varit i många skolor och pratat. Under mi-
na möten med unga har jag ofta frågat om de känner
till Carnegiemedaljen. Utan att egentligen bli förvå-
nad har jag varje gång jag har ställt frågan mötts av
total okunskap om denna medalj.
Vi som befinner oss i denna sal, troligen med un-
dantag av våra yngre riksdagsledamöter, känner väl
till denna utmärkelse. Jag vågar påstå att vi alla kände
mycket stor beundran för dem som till följd av oegen-
nyttig insats för en medmänniska fick medaljen. Ge-
nom de stort uppslagna artiklarna fick vi som unga
positiva förebilder, som en motvikt mot de dåliga
förebilder som naturligtvis också fanns förr.
Med detta vill jag ha sagt att medierna har ett
mycket stort ansvar både för att sortera det våld som
med nödvändighet måste föras över även till våra
unga och för att medverka till att våra unga ges goda
förebilder.
Svensk kriminalpolitik bör grunda sig på samma
principer som vi ser som självklara i uppfostran av
våra barn. En vidareutveckling av lagstiftningen i
denna riktning är just vad de moderata parti- och
kommittémotioner som vi har lagt fram innevarande
vår rörande ungdomskriminalitet syftar till.