Fru talman! I dag är det nio år sedan Tjernoby-
lolyckan inträffade - en olycka som har gjort att
många människor, och särskilt många barn, aldrig får
uppleva ett värdigt liv. Det beror på att vi människor
bygger ett samhälle utifrån andra premisser än de
lagar naturen sätter.
Vi tar inte hänsyn till ett långsiktigt hållbart sam-
hälle. Detta gäller inte bara inom miljöområdet. Det
är samma sak inom det sociala området. Vi bygger
inte ett socialt hållbart samhälle, lika för alla, med
lika möjligheter för alla.
Jag måste säga att jag är förvånad över debatten i
dag. Jag tyckte att den var så angelägen, så viktig.
Den har handlat alldeles för mycket om symtomen
och hur vi skall åtgärda dem och väldigt litet om hur
vi skall bygga ett hållbart samhälle för våra barn, så
att de slipper uppleva denna otrygghet och bli vålds-
benägna.
Jag tror att vi i vår planering i mycket större ut-
sträckning måste utgå från våra barn och barns behov.
Det gör vi tyvärr inte i dag. Det är det som visar sig,
bl.a. i att barn reagerar. Barn mår inte bra. Det är inte
barnens fel, utan felet ligger naturligtvis framför allt
hos dem som sitter i det här huset.
Vi som planerar för samhället måste planera för
barnen. Gör vi inte det får vi precis alla de symtom
som har räknats upp här. Vi kan inte tro att barn som
växer upp och inte har det bra inte reagerar. Det vore
skrämmande om barn inte reagerade. Barn blir så
småningom vuxna. Har de inte fått en trygg barndom
reagerar de även som vuxna. Jag menar att vi i dag
måste göra något annat än det vi gör.
Det är litet symtomatiskt vilka som ansvarar för
vad. Det kan man se om man jämför debatten i går
med debatten i dag. I går var det mest män i debatten.
Den handlade om ekonomi. I dag handlar det om våra
barn och om våldet. Då är det i stor utsträckning vi
kvinnor som står här, och det är väl bra. Det är bra att
Alf Svensson har ställt upp och tagit denna debatt.
Men vi måste se till att också männen har en chans att
ta ett ansvar för barnen. Det tror jag att vi gör i allde-
les för liten utsträckning. Där kommer viktiga åtgär-
der in, som att dela på jobben, bättre arbetstider och
bättre möjligheter.
Vi måste också titta på de bakomliggande fakto-
rerna. Alkohol är naturligtvis en stor och viktig fråga,
eftersom vi vet att mycket av våldet utförs under al-
koholpåverkan. Trots det liberaliserar vi alkoholpoli-
tiken genom beslut i det här huset. Vi EU-anpassar
den, osv. Vi vågar inte förbjuda videofilmer, trots att
vi vet att många barn under kompistryck tvingas se
filmer som de inte klarar av att se. Vi vågar inte ens
förbjuda barnpornografi, som borde vara det värsta
våld man kan utsätta barn för.
Reklam påverkar också våra barn. Vi har sett det
tydligt bland flickorna. På reklampelarna är idealen
smala och vackra. Vad händer? Jo, i England har det
nyligen kommit en rapport som visar att flickor redan
vid sex års ålder började banta, för att uppfylla dessa
krav på sig själva som de upplevde. Och männen då?
Där skall det vara muskler. Inte är det så konstigt att
försäljningen av anabola steroider ökar. Det är också
ett ideal vi skapar.
Framför allt tycker jag att vi sysslar med re-
sursslöseri i samhället, när vi inte använder oss av den
kunskap vi har när det gäller barn, inte utnyttjar möj-
ligheterna i skola och barnomsorg och använder oss
av alla de människor som i dag går arbetslösa för att
hjälpa till med dessa viktiga uppgifter. Vi betalar
hellre 80 % av inkomsten - nu skall det bli 75 % - för
att människor inte skall göra någonting än för att de är
socialarbetare i skolan, kuratorer eller utför andra
viktiga uppgifter. Men detta måste vi värna. Gör vi
inte det får vi exakt dessa symtom. Vi kan aldrig
bygga ett samhälle där vi inte räknar med barnen.