Fru talman! Våldet och hotet i samhället kryper
verkligen tätt inpå oss. De som blir utsatta är såväl
nära och kära som totala främlingar. Det är våld i
hemmen, på gator och i krogköer. Det är våld med
knytnävar och vapen. Det är våld mot berusade män,
våld mellan utslagna, våld mot kvinnor och barn, våld
mot homosexuella och våld med rasistiska förtecken.
En annan bild av våldet är rädslan. I går kväll,
t.ex., gick jag själv ensam från Kungsholmen till
Centralen och tog pendeltåget hem till Botkyrka. Då
tänkte jag just på att många människor inte vågar göra
denna resa. Även om risken för vanliga, nyktra och
särskilt äldre människor är minimal är rädslan och
otryggheten ett samhällsproblem i sig.
Våldet finns överallt. Det finns där det allra minst
borde finnas, där tryggheten borde vara självklar.
"Mitt hem är min borg" är ett uttryck som inte gäller
alla. För många, särskilt kvinnor och barn, är det
precis tvärtom.
För att man skall kunna minska våldet, rädslan och
vanmakten krävs det givetvis ett brett arbete som
spänner över allt från skola till polis och kriminal-
vård. Att få ordning på ekonomin och knäcka massar-
betslösheten är givetvis grundläggande, men jag hade
tänkt ta upp några andra aspekter.
Den första är alkohol och droger. Att berusning,
missbruk av alkohol eller andra droger, förekommer
vid en extremt hög andel av våldsbrotten är ett oom-
tvistat faktum. Berusningen finns med antingen som
grundläggande eller bara som utlösande faktor. Den
kunskapen måste leda till en slutsats. Den slutsatsen
måste vara att det skall föras en fortsatt restriktiv
alkoholpolitik. De redskap som vi har måste använ-
das, och vi i Folkpartiet tänker jobba vidare med
detta. Att tro på någon sorts svensk vinkultur i stället
för restriktivitet menar jag är en utopi och ett hån mot
alla offer. Att minska tillgången till alkohol för ung-
domar tror jag är mycket viktigare än att minska deras
rörelsefrihet.
Missbruket av dopning, ofta i kombination med
andra droger, har också bevisligen den effekten att
man kan begå helt ofattbara våldsdåd. Detta missbruk
är mer utbrett och förekommer längre ner i åldrarna
än vad man tidigare har trott. Dopning är fusk. Jag
tycker att idrottsrörelsen måste ta ytterligare krafttag
när det gäller detta. Dopning är dessutom farligt. Vi
bör nu gå vidare och kriminalisera bruket av dopning-
spreparat. Det kommer att komma sådana förslag.
Alla barn är våra barn.
Fru talman! Även om våld förekommer överallt är
de livsbetingelser som många människor lever under i
storstadsområden uppenbart sådana att mer våld föds.
Arbetslöshet, dålig utbildning, många invandrare,
koncentration av människor med sociala problem,
torftiga boendemiljöer, usel service, sämre ekonomi
och kommuner med ont om pengar kännetecknar
många storstadsområden. Detta leder till ett utanför-
skap. Om man inte kan vara bäst i någon positiv me-
ning kan man i alla fall vara bäst på att vara värst. Om
man lever utanför den etablerade gemenskapen får
man skapa sig en egen. Ofta återkommer begreppet
"respekt". I boken Välkommen till Vårby gård säger
Kristian: "Det konstiga är att det ofta är två personer
som mår mycket dåligt som slåss. Ändå vill man slå
sönder varandra".
För er som aldrig har gjort resan till eller från
Vårby gård, Rågsved, Alby eller kanske Rosengård
kan jag rekommendera den här boken till läsning.
För att man skall slippa det våld som kommer ur
dålig självkänsla, utanförskap och önskan om respekt
måste vi göra någonting åt de stora sociala proble-
men. Ett grundläggande problem är segregationen.
Det handlar om invandrarhat, öppen och dold dis-
kriminering, skolor som har de största behoven men
de minsta resurserna och de stängda dörrarnas sam-
hälle. Storstadens levnadsvillkor angår oss alla. En
viktig pusselbit är det nya inkomst- och kostnadsut-
jämningssystem för kommunerna som föreslogs i går.
Vi i Folkpartiet ställer oss i huvudsak helt bakom de
förslagen. Det är faktiskt avgörande att de kommuner
som har de tyngsta problemen får litet mer pengar. De
som bäst behöver en bra uppväxtmiljö, en bra skola,
trygghet och framtidstro måste också kunna få detta.
Fru talman! Det är män som slår andra män, kvin-
nor och barn. Det är inte vi kvinnor som på fredags-
kvällen tar oss ett järn och går hem och klår upp ma-
ken. Berusade män slår, och berusade kvinnor får
stryk. Ungdomar slåss inte; unga män slåss.
Genom att man avkönar våldet slipper alla andra
män att bry sig och ta ansvar. Jag vet att jag generali-
serar, men jag tycker att det är viktigt att föra fram
detta. Det här innebär att både slutsatser och förslag
kan bli fel. Varför slår männen okända eller nära och
kära, oprovocerat eller efter gräl?
Ett skäl är att det saknas bra manliga förebilder för
många killar som växer upp. De har ingen positiv
identifikation med män, ingen bild av en god man.
Givetvis har familjen och de närstående en mycket
stor betydelse, men att utifrån det skuldbelägga en-
samma mammor eller barnomsorgen är fel. Det är inte
mammorna som lär sina söner att missbruka och slåss,
inte heller dagisfröknarna. Pappor och andra män,
grannar och vänner, behövs i vardagen, i förskolan, i
skolan, på fritidsgården och på stan. Det behövs män
som visar vägen in i samhället och in i en god mans-
roll.
Fru talman! Jag har velat peka på några delar av
denna stora och mycket allvarliga problematik: våldet
i samhället. Jag tror att det är viktigt att vi tar ett av-
stamp så att vi vägrar att bygga ett samhälle där våld
blir ett acceptabelt uttryckssätt. Våldet är ett uttryck
för maktlöshet och brist på respekt. Vi skall i stället
bygga vidare på ett samhälle där man kan känna re-
spekt för sin person och makt över sin egen tillvaro.