Fru talman! Det har sitt värde att riksdagen på
detta sätt manifesterar sin inställning mot våldet. Det
råder ingen oklarhet om vilken vår inställning är. Vi
lägger i debatten tyngdpunkten på olika förhållanden i
samhället beroende på vilken utgångspunkt vi har för
vårt resonemang. Men det finns en medvetenhet om
att det krävs en helhetssyn för att hantera våldet i
samhället. Det är mycket tillfredsställande. Det går
inte att hänge sig åt allmänna generaliseringar som
handlar om ansvar eller etik. Man kan inte heller fly
in i att tala om enstaka detaljer, vare sig det är medal-
jer eller någonting annat. Det behövs en samlad, bred,
svår och omfattande politik för att hantera detta pro-
blem.
En utgångspunkt som har framförts här i dag är
familjevåldet, och det tycker jag är riktigt. Onekligen
är det en sanning att våld föder våld. Den som föds in
i och växer upp i en miljö där våldet är ett sätt att
hantera konflikter människor emellan, en miljö där
man inte lär sig att ta hänsyn, ha medkänsla eller
respektera andra människor kan inte heller hantera det
sedan när den kommer ut i samhället. Därför är famil-
jevåldet en av de absolut viktigaste grundstenar vi har
att hantera.
Det handlar om familjen, den familj som inte fun-
gerar fullt tillfredsställande. Därför handlar det om
samhällets stöd till de familjerna - till de, ibland en-
samstående, föräldrar, till de fäder som inte lyckas
behålla sitt föräldraansvar i samband med skilsmässa
eller liknande. Det handlar om de sociala myndighe-
ternas möjligheter att stödja och hjälpa. Det handlar
om skolans möjligheter att vara ett komplement till
den roll familjen har att spela.
Det är en olycka att samhällets ekonomi i dag in-
nebär att alla dessa åtgärder försvåras. Det är en
olycka att just de människor som har det sämst ställt i
vårt samhälle i dag är de som också får bära de
tyngsta bördorna.
Vi måste komma vidare och kunna bygga vidare
på ett samhälle som tar hänsyn till varje individs be-
hov och väljer att hjälpa varje ung människa att kom-
ma rätt i livet.
Jag vänder mig också mot det synsätt som handlar
om att människor inte längre har ett gemensamt enga-
gemang, att man har överlämnat det till myndigheter
och den offentliga sektorn. Det är inte sant. Det är
inte sant statistiskt sett, och det är inte sant om man
ser på verkligheten. Aldrig någonsin har människor
som i dag varit engagerade i lokala, små grupper för
aktiviteter av olika slag, och fortfarande en del i våra
stora folkrörelser, i nya föreningar och organisationer
som föds varje dag. I min genomgång av vad som
görs i samhället bl.a. mot våld har jag häpnat över den
aktivitet, det engagemang och den initiativförmåga
som så oändligt många människor har visat i vårt
samhälle. Att så är förhållandet visas också av det
faktum att trots att vi oroas över våldet i vårt samhälle
är Sverige ett land med relativt låg förekomst av våld,
om man ser på andra jämförbara länder.
Det gäller våldet på våra gator och torg, och det gäller
framför allt det grova dödliga våldet.
Jämfört med andra länder ligger vi väl till. Det
måste finnas en förklaring till det. Förklaringen ligger
naturligtvis i enskilda människors engagemang i vårt
samhälle i det privata livet men också i olika former i
det gemensamma livet.
Ett problem vi har, och där ger jag er rätt, är att
det goda exemplet har väldigt svårt att göra sig gäl-
lande. Det är en schattering av sanningen: hälsan tiger
still. När någonting fungerar väldigt väl och är väldigt
bra ger det inga rubriker. Det är katastrofen och det
dåliga som väcker intresse i mediernas förmedling av
vår verklighet. Men de goda exemplen finns.
Den av de uppgifter som jag ser som viktig är just
att föra ut budskapet om de goda exemplens makt.
Det gäller t.ex. på ett område som berördes här, näm-
ligen hur man hanterar unga människor som håller på
att komma snett i livet.
För att ta ett exempel ur en ganska stor hög finns
det i Västerås människor, både frivilliga krafter och
sådana som är avlönade av kommunen, engagerade i
en rad projekt som bl.a. innehåller företeelsen med-
ling. Det handlar om att ta fatt i de ungdomar som
håller på att komma snett och skapa hanterbara kon-
kreta åtgärder för att föra in dem på rätt väg. Medling
och konfrontation med dem som har drabbats av
brottet är där ett inslag, och det finns andra. Detta gör
man med mycket stor framgång och med ett stort
engagemang.
Det exemplet skulle kunna vara en uppmuntran till
många i vårt samhälle som inte vill annat än att få en
roll i det gemensamma ansvar vi har för att ta hand
om de barn och ungdomar där familjen har misslyck-
ats och där vi andra vuxna måste träda in.
I de fortsatta diskussionerna kommer jag att åter-
komma till detta varje gång som jag har ett förslag att
lämna till riksdagen som gäller något av de områden
som berörs av våldsdebatten, och jag kommer när vi
diskuterar dessa frågor att åter erinra om det viktiga i
helhetssynen. Låt oss inte alltid drunkna i enskilda
detaljer och tro att lösningen ligger där. Låt oss hela
tiden stämma av mot en helhetssyn. Då har vi faktiskt
en chans att komma ännu längre i kampen mot våldet.