Fru talman! Debatten i dag skall handla om det
oprovocerade våldet i samhället. Men finns det verk-
ligen något våld som är oprovocerat? Är det inte bara
någon annan som har provocerat fram ilskan och
aggressiviteten än den som drabbas? Våld handlar ju
lika mycket om bristande förtroende, om bristande
vägledning från vuxenvärlden, om en svag framtidstro
och om att inte synas i samhället eller hemmet som
om den direkt fysiska provokationen.
Underförstått, som en del talare har tagit upp, skall
vi i dag prata om unga killar och deras livsmönster.
Men vi hittar långtifrån hela bilden om vi bara letar i
denna grupp. De problem som vi ser hos den yngre
generationen finns ju även hos oss vuxna. Jag tänker
inte acceptera att diskussionen om våldet i samhället
blir en ungdomsfråga.
Fru talman! Nu är det dags att prata om det som vi
faktiskt långt före lasermannen och Stureplansmorden
- för att nämna ett par tydliga symboliserande exem-
pel - kunde hända. Nu måste vi också prata om poli-
tikernas ansvar för samhällsbilden. Den här gången
kan vi inte sticka huvudet i sanden.
Problemet med våldet löser man inte genom att ta
bort köerna till krogarna i Stockholms innerstad eller
genom att straffa våldsbrott hårdare. Våldet är ett
symtom. Sjukdomen ligger djupare, och det är den
som vi måste komma åt.
Under flera år har den politiska majoriteten skurit
ner i den offentliga sektorn. Arbetslösheten har ökat.
Det drabbar alla generationer i Sverige men särskilt
ungdomarna. Kommunerna har fått mindre pengar till
skolor, fritidsgårdar och barnomsorgen. En stor del av
den gemensamma tryggheten har ryckts bort utan att
ersättas av någonting annat. De ungas förebilder är i
dag lika osäkra och otrygga som de själva, vilket gör
att de blir svaga förebilder och vägledare.
Segregationen är ett av storstädernas allvarligaste
problem i dag. Det har kombinerats med skolpengsre-
formen, en reform som genomfördes för att man
skulle skapa valfrihet. Jag tror inte att alla gynnas av
det systemet. Tvärtom ser jag att segregationen,
splittringen och klassklyftorna ökar. Valfrihet leder
till en egoism, som det ser ut i dag. Det lönar sig
fortfarande att klampa på andra för att man själv skall
lyckas.
Det segregerade Sverige gör att många bara möter
människor som tillhör samma grupp som de själva.
Tolerans och förståelse har svårt att få fäste. Den som
är olik stöts ofta bort. Grupper markerar identitet mot
varandra. Klasskillnaden och segregationen grund-
läggs så tidigt att det blir svårt för oss att nå varandra,
att förstå varandra och vara toleranta även mot dem
som inte liknar oss själva.
Föräldraansvaret när det gäller dessa frågor är
väldigt viktigt. Men det finns problem också där.
Många vuxna är ju lika osäkra inför framtiden som
sina barn. Då är det inte lätt att vara stark och att vara
vägvisare. Tryggheten saknas i dag för många männi-
skor i Sverige. Det är nog svårast för dem som drab-
bas värst av den ekonomiska krisen. I dag drivs sam-
hället nämligen av att allt skall vara ekonomiskt lön-
samt. Vi glömmer alldeles för lätt bort hur mycket
siffror på ett papper betyder för vanliga människor. Vi
måste ställa oss frågan vad en minskning av kommu-
nernas budget med 9 miljarder kommer att innebära
för dem som lever i Sverige. Ekonomi handlar inte
om naturlagar utan om politiska prioriteringar.
Människor måste få vara trygga ute på stan, även
på kvällar och helger. Det gäller alla åldrar. Vi måste
jobba för att öka tryggheten. Genom att i stället före-
slå sådant som hårdare straff, att man skall bura in
bråkstakarna eller genomföra utegångsförbud för unga
människor på sena kvällar bevisar vi bara att vi inte
kan hantera problemen, utan att vi är maktlösa. Att
låsa in en del för att de anses vara farliga och vi andra
skall kunna gå trygga på gatorna är vansinne.
Ungdomar vill lika litet som andra människor ha
våld. Kanske är det för lätt att skjuta över problemet
på ungdomsgenerationen och blunda för det våld som
sker inom hemmets väggar. Barnmisshandel i en ge-
neration är vägledande för nästa. Barnmisshandeln
ökar statistiskt sett. Det är långtifrån lika synligt som
slagsmål ute på stan.
Det vi heller inte får glömma är att våldet också
finns hos tjejer. Men tjejer vänder våldet in mot sig
själva. Att anorexi och den typen av problem är så
vanliga hos flickor i dag beror också på våld, att man
gör våld på sig själv.
Våldet skapas av bristande omdöme, bristande
självkänsla och en mycket kort stubin. Många går
omkring och är nästan som levande bomber, och de
kan explodera när som helst, inte för att det är kul att
slåss utan för att de mår dåligt.
Skall vi kunna stoppa våldet i samhället måste vi
ha ett samhälle där det finns en plats för alla männi-
skor.