Herr talman! Jag delar helt Alf Svenssons upp-
fattning att vi behöver en inre kompass, eller hur man
nu vill uttrycka detta. Jag delar också Alf Svenssons
uppfattning att det är i den nära relationen mellan det
lilla barnet och den vuxne i en normal familj som den
här kompassen skapas. Det ger oss de värderingar
som vi sedan går ut med i samhället, och det präglar
vår vuxna tillvaro. Man kan undra, precis som Alf
Svensson gjorde, vad det är för kompass de männi-
skor har som ägnar sig åt bl.a. momsfiffel, liksom
även - tycker jag i dessa dagar - de företagsdirektörer
som höjer sina löner med 50 % eller 100 %, samtidigt
som de vet att de flesta människor i vårt samhälle
måste dra ned på utgifterna. Men den kompass som de
har har ofta skapats i de bästa av familjer, så det är
inte heller när det gäller familjerna så lätt att veta hur
värderingar skapas och vilka konsekvenser dessa får i
vuxnas agerande.
Alf Svensson undrar också varför vi inte satsar
mer på frivården. Det vill jag nog tillbakavisa, för det
är precis det som vi gör. Frivården är den del inom
kriminalvården som vi anser är den som måste expan-
dera. Tanken bakom den politik som vi för på krimi-
nalpolitikens område är att vi måste minska använd-
ningen av anstalter och öka användandet av de alter-
nativa påföljderna. Det betyder att frivården måste få
en ökad betydelse i framtiden.
Alf Svensson tog i det sammanhanget också upp
frågan om resurser till polisen. Det är naturligtvis
smärtsamt för varje samhällelig institution som i dessa
dagar får besparingskrav på sig, men frågan är om vi
inte, om vi inte ställer krav också på polisen att ratio-
nalisera och effektivisera sitt arbete, i stället får ställa
det kravet på någon annan. Att hålla polisen utanför
det kravet betyder att andra får bidra mer till sane-
ringen av landets ekonomi.
Det är då andra sektorer i samhället, kanske just
sådana som bäst behövs i det sammanhang som vi
talar om i dag, nämligen bekämpningen av våldet,
som drabbas. Även för enskilda familjer blir det då
ännu svårare att hantera situationen. När man kan läsa
i tidningarna att t.o.m. dagis har ökat sin produktivitet
- det är en egendomlig term för den typen av verk-
samhet - tycker jag inte att det är fel att ställa kravet
att polisen skall öka sin produktivitet. Jag vet att det
finns förutsättningar för att göra det.
Alf Svensson tar också upp att det inte får ta för
lång tid innan man ingriper mot brott. Jag delar helt
den uppfattningen. Den nya lagstiftning om unga
brottslingar som trädde i kraft den 1 mars innebär en
mycket snabb handläggning. Denna skall vara avkla-
rad inom sex veckor efter det att brottet begåtts.
Det finns däremot ett område där vi inte alls är
snabba. Jag vill nu återkoppla till det som jag inledde
med, nämligen den ekonomiska brottsligheten. På det
området går det mycket lång tid mellan gärning och
åtgärd, och ibland blir det över huvud taget ingen
åtgärd. Det är bakgrunden till regeringens strategi att
starka åtgärder måste vidtas mot den ekonomiska
brottsligheten. I det sammanhanget har polisen fått ett
starkt resurstillskott, vilket är nödvändigt för att
komma vidare i den frågan.
Jag delar också Gun Hellsviks uppfattning att vi
måste försvara och förbättra vår narkotikapolitik.
Både tillgången och efterfrågan på narkotika måste
angripas och likaså både jakten på langarna och hjäl-
pen till missbrukarna. Jag tycker att Alice Åström
mycket tydligt visade hur viktigt det är att vi inte
utgår från att vi på grund av svårigheter skall lägga
tyngdpunkten bara på den ena halvan av denna pro-
blematik. Vi måste vara starka nog att kunna hävda
den bredd som hittills har gällt i vår narkotikapolitik.
Därigenom skall vi också kunna försvara den mot
dem som kritiserar den.