Fru talman! Jag vill uppriktigt tacka statsrådet för
redovisningen och synpunkterna och instämmer själv-
fallet i det som sades.
Jag avslutade min treminutersinledning med att
säga att den ekonomiska krisen och den värdemässiga
krisen är invävda i varandra. Vi vet naturligtvis att
ungdomsarbetslösheten, känslan av att inte vara efter-
frågad och behövd skapar problem - det är inte tu tal
om det. Kanske inte arbetslösheten i sig men det fak-
tum att man inte efterfrågas leder lätt ut i cirklar och
miljöer där det för många lätt kan uppstå drogberoen-
de etc.
Jag tror alltså att det är väldigt viktigt att vi när vi
talar om den ekonomiska krisen och om arbetslöshe-
ten inte ser det bara ur nationalekonomisk synvinkel
utan också med hänsyn till individen och individens
värdighet. Samtidigt tror jag att det finns en risk - jag
tycker att det var mycket positivt att statsrådet tog upp
den - att vi försöker förklara allting med vad vi bru-
kar kalla utvecklingen i samhället.
Fru talman! Jag vill citera ur en intervju i Expres-
sen med ekonomen Gunnar Wetterberg, tidigare chef
för den statliga Långtidsutredningen. Han svarar på
frågor om hur den ekonomiska krisen kommer att
påverka samhällsutvecklingen, och så beskriver han
en icke önskvärd effekt av välfärdssamhällets fram-
växt: "Det paradoxala är att när det offentliga tog
över så bäddade det för en extrem atomisering av
samhället. Vi har dragit oss tillbaka från nästan alla
gemensamma angelägenheter. Vi betalar skatt och
hyra - sen tar någon annan hand om allting."
Fru talman! Jag tycker att det ligger mycket i det-
ta. Vi har ett strukturfel, en strukturkris på det här
området. Vi lämpar över ansvar och blir så lätt åskå-
dare. Jag är glad över att det också underströks av
statsrådet.
Nu har vi ju haft en statlig våldskommission, och
den har gett ifrån sig betänkanden som jag tycker har
varit mycket intressanta och innehållsrika.
Den statliga våldskommissionen skrev 1992, alltså
relativt nyligen: "Barnomsorg, skola och kommunala
fritidsaktiviteter har under efterkrigstiden kommit att
ta över delar av föräldrarnas ansvar för barnens upp-
fostran. Barnuppfostran har, kan man säga, professio-
naliserats. Det har emellertid visat sig att varken per-
sonalen inom skolan eller barn- och ungdomsorgani-
sationer kan ersätta föräldrarnas roll när det gäller att
skapa en gynnsam utveckling av de unga. Ungdoms-
brottsligheten ligger på en oroväckande hög nivå. Det
är därför viktigt att föräldrarna mobiliseras och att
deras ansvar och betydelse för barnens utveckling
lyfts fram även i lagstiftningen. Föräldrarna är den
största brottsförebyggande resurs samhället har."
Jag tycker att detta är en sanning, men jag trycker
att det är en sanning som vi gör för litet för att stryka
under. Jag tycker att vi fortfarande har det strukturfe-
let att vi på något sätt vill ta över och tro att vi är
experter på vad föräldrarna känslomässigt, identifika-
tionsmässigt, odiskutabelt är bäst på.
Jag tycker att det var utmärkt när statsrådet här
sade att gängen eller grupptillhörigheten i vissa fall
tar över normbildningen från familjen och att identifi-
eringen med gruppen då blir starkare än med familjen.
Vilken är då slutsatsen? Vad gör vi för att ändra
på detta? Jag vet - det gör vi alla - att det inte finns
några perfekta familjer. Sörgården existerar bara i
teorin eller i fantasin. Det finns inga felfria männi-
skor. Men vad gör vi för att hjälpa föräldrarna att ta
den roll som de så gärna vill spela men som de kanske
inte tror att vi tycker att de är bäst på?
Fru talman! Jag tror att det är väldigt viktigt att
också lyfta fram skolans roll. När vi kristdemokrater
ivrade för att skolan skulle vara förankrad i kristen
etik - att vi sade kristen etik var egentligen inte kons-
tigare än att man talar om svenska språket när vi talar
om språk här i kammaren - var det för att vi ville ha
den värdemässiga förankringen. När skinnhuvudena
som omskrivs och som vi har åsikter om beter sig som
de gör är det inte därför att de är en annan sorts män-
niskor utan - enligt mitt och väl allas vårt förmenande
- därför att de känner sig otrygga. De har inte fått
någon värdemässig identitet. De är vilsna, och de vill
visa att de är något.
Därför tror jag att det behöver sägas - kalla det
gärna någonting annat än kristen etik - att etik be-
hövs, moral behövs, riktlinjer behövs och gränser
måste sättas. Vem är det egentligen som av och till
skulle ställas fram på torgen och stå till svars för
utvecklingen - är det ungdomarna, är det barnen, eller
är det kanske vi? Är det kanske jag, som inte har varit
där och varit aktiv för att sätta de gränser som barn
har rätt att få utstakade och ge dem den kompass som
vi vet att de behöver för att få möjlighet att stå emot
de starka krafter som vill beröva dem deras framtid
och deras värdighet?