Herr talman! Vi har nu berört väldigt många olika
ämnen. Utan att på något sätt förringa det som andra
tagit upp tänkte jag prata om litet andra saker igen.
Det handlar om att få med alla i samhället, att
släppa in de utestängda och att byta ut det utanförskap
som många människor känner mot en integrering i ett
gemensamt samhälle.
Jag skall berätta litet om Omar. Han finns med i
boken Välkommen till Vårby gård. Han skriver att
skolan inte förstod sig på Omar, och han förstod sig
inte på skolan. Misstroendet växte till hat. Halv elva
den 8 februari 1991 smög sig Omar och två kamrater
längst Vårbyskolans ena flygel. De bar med sig ett par
stora stenar och en molotovcocktail. Ni kan ju tänka
er själva vad som hände sedan.
Jag tror på normer och värderingar och respekt för
varje elev och att skolan skall vara till för att ge varje
barn en chans är oerhört viktigt. Den nya läroplanen
har ju vänt på steken litet grand.
I fortsättningen av boken beskrivs hur det sedan
kanske skulle fungera för Omar. Han hade större
chans att lyckas än många av kamraterna. Föräldrarna
levde tillsammans, han förstod samhällets gränser och
han var troende muslim.
Omars kamrat frågar: "Vad var värst, rättegången
eller föräldrarna?" Omar tittade på honom med plå-
gad min. "Skojar du? Det där med snuten var ingen-
ting."
Det har ju aldrig stått i några läroplaner att man
kan välja att lösa konflikter med våld. Men hantering-
en, det reella budskapet från samhället, har ofta blivit
ett annat för många barn. Vi måste ha gemensamma
normer hos familjen, skolan, socialtjänsten, polisen
osv. Det gäller inte minst bruk av droger och våld
med rasistiska, främlingsfientliga eller andra fientliga
förtecken. Man säger ju att det ofta har varit i säck
innan det kommer i påse. Det gäller både vinflaskor
och fördomar.
Herr talman! Det är också viktigt att släppa in de
utestängda, att låta männen slippa gamla invanda
roller, velourattribut eller hemansförväntningar och
bara vara män. Vi skall stärka familjen genom att
släppa in pappa, genom att visa att vi förväntar oss ett
gemensamt ansvar för barnen även om relationerna
inte alltid håller mellan de vuxna.
Man pratar ju om att riktiga män inte äter paté. Nu
gäller det att visa att riktiga karlar tar ansvar för sina
barn, riktiga karlar tränar ärligt och dopar sig inte,
riktiga karlar snackar om saken och använder inte
knytnävarna. Vi måste visa och lyfta fram de goda
förebilderna. Vi måste släppa in både de utestängda
ungdomarna och de utestängda papporna och skapa
goda livsmiljöer även i våra förorter.
Jag är glad att detta nu betraktas som ett gemen-
samt problem. Jag har själv förmånen att få vara med
i Storstadsutredningen. Jag hoppas mycket på det
arbetet tillsammans med allt annat arbete som skall
göras på dessa områden.