Fru talman! Jag vet inte om Bengt Silfverstrand
satt och sov på förmiddagen, men vi diskuterade en
lång rad andra frågor som gäller inriktningen på den
ekonomiska politiken, inklusive avsaknaden av just
tydliga mål för budgetpolitiken, och att regeringen
inte föreslår att riksdagen ska besluta om dem och att
finansutskottets majoritet fogar sig i det. Det är en
annan sak.
Vad vi nu diskuterar är bugeteringsmarginalen,
som har förbrukats för ändamål som den inte var
avsedd för, och där det blir ett resultat i form av att
man får göra saker som inte är särskilt smarta.
Jag tycker inte att det är för mycket begärt att
Bengt Silfverstrand, som representant för majoriteten,
ska vara beredd att ta den diskussionen nu, när vi är
på den punkten på dagordningen, i stället för att ägna
sig åt att kalla det för halmstrån. Det är mycket all-
varligt. Det handlar om väldigt många miljarder och
om mycket viktiga verksamheter.
Jag undrar också om Bengt Silfverstrand inte är
medveten om att regeringen ägnar sig åt att med er
hjälp förvandla utgifter till minskade inkomster. Det
är precis det man gör på ett stort antal punkter. I den
hearing som vi hade fick vi bara svaret från statssek-
reteraren: Vi hade ju gjort så förut, och det hade riks-
dagen - Bengt Silfverstrand och hans kompisar -
godkänt, och därför gjorde vi så en gång till.
Men det var inte själva frågeställningen, utan den
var: Är det rimligt att kalla utgifter för minskade
inkomster? Marknadens aktörer är inte alltid så
smarta. Det är klart att man ser att det viktiga är att
budgeten på det stora hela hålls.
Men ni har ju slagit in på en väg som inte är så
smart. Vi har sett förut hur det går när Socialdemo-
kraterna slår in på vägar som leder fel. Det blev just
det resultatet, med arbetslöshetens stålbad och den
väldigt besvärliga ekonomiska situation som Sverige
hamnade i under den lågkonjunkturen. Det är därför
som vi tycker att det är så viktigt att ta den här dis-
kussionen med regeringens företrädare och som vi
vore tacksamma för ett svar.