Fru talman! Just nu finns det en riksdagskommitté
som har en referensgrupp som jobbar med hur vi i
riksdagen ska bli bättre på utvärdering och uppfölj-
ning. Jag har förmånen att sitta med i den arbetsgrup-
pen. Det handlar helt enkelt om hur vi i riksdagen ska
bli bättre på att titta på vad som har hänt och vad som
sker just nu, så att vi inte bara blickar framåt som
man ofta lätt gör i det politiska systemet. Därmed
glömmer man vad som har beslutats och vad som har
genomförts.
Det här betänkandet ger oss tillfälle att titta tillba-
ka, utvärdera och följa upp lite grann hur budgetpro-
cessen har fungerat.
Låt mig konstatera att den socialdemokratiska re-
geringen börjar tappa greppet om budgetpolitiken.
Ryckigheten blir allt värre. Man saknar den röda
tråden i regeringens politik, och mycket verkar vara
oklart tänkt från början. Då hamnar man i olika typer
av akuta situationer som man tvingas lösa.
Förklaringen ligger nog i att Socialdemokraterna
samarbetar med utgiftspartierna Vänsterpartiet och
Miljöpartiet. På Vänsterpartiets kongress beslutade
man också att man ville avskaffa utgiftstaken, ett
regelverk som socialdemokraterna själva var med och
införde och som anses vara ett mycket viktigt instru-
ment. Men i praktiken urholkas det nu alltmer genom
det budgettricksande som bl.a. Gunnar Axén var inne
på.
Jag ska också ge några exempel på detta.
I vårt system med utgiftstak ska det finnas en
budgeteringsmarginal för att man ska klara av kon-
junktursvängningar eller situationer när t.ex. sjukför-
säkringskostnaderna stiger, sådant som man inte kan
reglera på en gång. Det är sådant som tar tid. Det
handlar kanske om att förändra regelverk alternativt
göra ombudgeteringar.
Den här budgeteringsmarginalen har man urholkat
genom att fylla på med olika reformer. Därmed har
man ätit upp den här marginalen. Resultatet blir som
det blev våren 1999. Man hamnar i en panikartad
situation där man tvingas göra anslagsbesparingar på
myndigheter. Man tvingas göra begränsningar exem-
pelvis av u-landsbiståndet.
Jag läser vad ett enigt utrikesutskott skriver i be-
tänkandet på s. 14: "På grundval av det goda anseen-
de Sverige åtnjuter har senareläggning av betalningar
kunnat göras i samförstånd med berörda internatio-
nella organisationer. Detta samförstånd bygger dock
på att senareläggningarna är en engångsföreteelse.
Inom det bilaterala utvecklingssamarbetet har de
flesta samarbetsländer berörts. En rad insatser har fått
inställas eller senareläggas. Insatser inom området
demokrati och mänskliga rättigheter har drabbats
hårt."
Så här var situationen när regeringen tvingades till
panikartade åtgärder därför att man inte hade några
budgeteringsmarginaler kvar. Man hade inte greppet
om budgetpolitiken. Det här slutade med att man
klarade utgiftstaken med minsta möjliga marginal.
Men resultatet blev också att myndigheternas plane-
ring blev allt ryckigare därför att de inte kunde veta
om de kunde lita på de regelverk som fanns, att de
kunde spara anslag för kommande utgifter. Plötsligt
kom regeringen in och styrde och ställde och begrän-
sade den frihet som man hade gett myndigheterna
tidigare. Det här skapar ju ingen bra ordning i myn-
digheternas arbete.
Biståndsverksamheten är som sagt ett bra exempel
på en verksamhet som drabbades direkt.
För innevarande år har vi en budgeteringsmargi-
nal som också är ytterst knapp. Det innebär att vi
börjar få nya beslut och besked om begränsningsbe-
lopp. Vi vet, som Gunnar Axén var inne på, att Eko-
nomistyrningsverket ger prognoser om att vi kommer
att överskrida utgiftstaken om ingenting sker.
Återigen finns biståndet med bland de utgiftsom-
råden som får sådana här begränsningsbelopp och
riskerar därmed att återigen hamna i samma situation.
Ett enigt utrikesutskott varnar starkt för en sådan
upprepning.
Frågan till Bengt Silfverstrand blir ju om han kan
garantera att vi inte under detta år på nytt får uppleva
den situation som vi fick uppleva när det gäller 1999
års anslag för u-landsbiståndet.
I tilläggsbudgeten för både 2000 och 2001 kring-
går man utgiftstaken genom att låta avgifter till statlig
verksamhet behållas av myndigheterna. Därför kan
man glida under utgiftstaken. Det är en rad myndig-
heter som ska få ökade anslag, säger man, genom att
de får behålla intäkterna. Samtidigt drabbas de av de
här begränsningsbeloppen, så att de inte kan öka
anslagen. Det är dubbla signaler från regeringens sida
till vissa myndigheter. Det visar på hur ryckig och hur
utan långsiktighet regeringens politik är för närvaran-
de.
Om man går vidare med den här principen med att
låta myndigheter behålla avgifter för egen verksamhet
och nettoredovisa det hela undrar jag vad nästa steg
är. Ska polisen behålla fortkörningsböterna i framti-
den? Var finns gränserna? Vilka principer är det här
resonemanget uppbyggt på? Det kanske Bengt Sil-
fverstrand kan utveckla.
Den viktiga frågan till Bengt Silfverstrand är om
han är stolt över regeringens hanterande av budget-
processen och utgiftstaken. Är det här någonting som
Bengt Silfverstrand med stolthet försvarar och tycker
är riktigt och principiellt korrekt?
Hur manipulativt de här reglerna för budgetpro-
cessen hanteras visar också det faktum att man sätter
en massa bönder i svåra likviditetsproblem när man
skjuter fram utbetalningarna av EU:s arealersättning-
ar från november till nästa år. De har ställt in sig på,
och haft en ekonomi som bygger på, att de ska få de
här pengarna i november. Plötsligt ändrar man spel-
reglerna och låter bönderna vara utan slantarna i ett
antal månader.
Vi vet vilken debatt det var när man lade barnbi-
dragsutbetalningarna två dagar senare. Många barn-
familjers ekonomi sattes på ända på grund av detta.
Men här kan man alltså spela med böndernas arealer-
sättningar i ett par månader, och detta, menar rege-
ringen, skulle inte spela någon roll. Ändå är det här
neutralt för statskassan. Men det visar hur man, just
på grund av att man hamnat i den här återvändsgrän-
den med urgröpta budgeteringsmarginaler, i det här
fallet ställer bönderna i en mycket svår situation.
De stora regulatorerna för regeringens försök att
rädda en budgetprocess som man håller på att tappa
kontrollen över är tydligen de fattiga människorna i
u-länderna och de svenska bönderna. Det säger kan-
ske någonting om vilka grupper som står längst ned
på Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljö-
partiets prioriteringslista.
Ytterligare ett exempel på ryckigheten i regering-
ens politik är anställningsstödet för långtidsarbetslö-
sa. Sedan några år fanns ett anställningsstöd som
skulle hjälpa alla som varit arbetslösa tolv månader.
Arbetsgivaren skulle få 50 % av lönekostnaden i sex
månader. Men våren 1999 började det hända saker.
Då föreslog regeringen, med benäget stöd av v och
mp, att vi skulle införa ett förstärkt anställningsstöd
för alla som varit långtidsinskrivna på arbetsförmed-
lingarna i mer än tre år. Då skulle man få 75 % av
lönekostnaden i sex månader och därefter 25 % i 18
månader. Det här skulle börja gälla den 1 oktober
1999. Samtidigt ändrades reglerna så att bidraget nu
blev ett skatteavdrag.
Detta tyckte vi kristdemokrater ändå var ett rim-
ligt förslag, dvs. att vi har ett anställningsstöd för
långtidsinskrivna. Men i september samma år kom
regeringen igen. Nu skulle dessa regler gälla alla som
varit långtidsinskrivna i två år. De nya reglerna skulle
gälla från den 1 januari 2000. På några månader hin-
ner man alltså göra två ändringar i regelverket.
Så går hela tre månader och 28 dagar. Då föreslår
regeringen att ett särskilt anställningsstöd ska införas
från den 1 augusti 2000. Nu ska arbetsgivaren som
anställer personer över 57 år som varit långtidsin-
skrivna få 75 % av lönekostnaderna i hela två år. Så
lyder alltså den varianten. Det är den tredje ändringen
på mindre än ett år.
Det går ytterligare hela två dagar, och regeringen
lämnar sin vårbudget och tilläggsbudget. Nu ska
stödet ändras och kompletteras ännu en gång. Ett
utökat särskilt anställningsstöd införs som riktar sig
till dem som varit arbetslösa mer än fyra år, med egna
regler för hur stora subventionerna ska vara. Det är
den fjärde ändringen på ett år. Det regeringsförslag
som skrevs den 28 mars nämnde inget om vad som
skulle komma två dagar senare, den 30 mars.
Samtidigt som allt detta sker skriver regeringen
hur viktigt det är med regelförenklingar inom arbets-
marknadspolitiken.
Fru talman! Vad vi ser är en regering som saknar
linje och principer, som styrs av opinionsvindar och
av vad samarbetspartier tycker och tänker. Detta ser
vi nu slå igenom i att den budgetprocess som det
funnits en bred enighet om i riksdagen urholkas allt-
mer och allt oftare. Faran är att detta leder till en
budgetprocess som är sämre än den vi hade tidigare
och som vi alla var ense om att vi måste strama upp.
Fru talman! För tids vinnande nöjer jag mig med
att yrka bifall till reservationerna 2 och 4.