Fru talman! Det här betänkandet handlar om
tilläggsbudget för innevarande år. Det finns i och för
sig mycket man skulle kunna säga om regeringens
teknik med tilläggsbudget, då man inte helhetsfinan-
sierar förslagen utan lägger dem på ett sätt som gör
att de inte summerar. Jag tänker ta upp ytterligare ett
antal mer principiella frågor och inte så mycket dis-
kutera själva anslagen.
För det första vill jag instämma med det Lena Ek
sade tidigare om att budgeteringsmarginalen miss-
brukas. Det är faktiskt ett oskick av regeringen att
helt och hållet gå vid sidan av hur den här marginalen
var tänkt. Det är precis på samma sätt som vilken
vanlig privatekonomi som helst: Man behöver ett litet
belopp för oförutsedda utgifter. Men vad gör då rege-
ringen? Jo, för att kunna fläska på i valrörelsen och
för att ha någonting att förhandla med sina stödpartier
om lägger man för de år som ligger rätt långt fram i
tiden en alldeles för stor budgeteringsmarginal. Sedan
använder man den. När man ska komma överens med
varandra om vilken utgift man ska välja tar man båda
två, och så förbrukar man budgeteringsmarginalen.
Sedan, när det börjar krypa närmare inpå och man
verkligen skulle ha behövt det här reservutrymmet för
sådana kostnader som man inte kunnat förutse, finns
det ingenting kvar. Vad blir då resultatet? Jo, man får
göra tokbesparingar, sådant som kanske i längden
varken sparar några pengar eller är särskilt lämpligt
men som för ögonblicket räddar situationen.
Det här är mycket, mycket olämpligt. De värdera-
de kollegerna från de andra borgerliga partierna har
redogjort för vilka dåliga konsekvenser detta får för
verksamheterna inom ett antal olika områden. Jag
behöver bara säga biståndet.
Den andra frågan jag vill ta upp här gäller bud-
gettricksandet. Vi hade ju ganska mycket diskussion
om det redan i den förra debatten, där man från majo-
ritetens sida på något sätt vägrade att över huvud
taget diskutera frågan. Det tycker jag är nästan det
mest avslöjande. Vi har ju också haft en hearing med
statssekreteraren, som över huvud taget vägrade att
resonera om alla de frågor som vi tog upp. I stället
koncentrerade han sig bara på själva avgiftshante-
ringen och menade att den inte är olaglig, att man inte
kan åka i fängelse eller få indraget körkort osv. för att
man gör så här med avgifterna. Nej, det är inte det
som är poängen. Poängen är att man alldeles uppen-
bart gör den här avgiftshanteringen därför att man
behöver förstärka budgeten inom ett antal områden.
Då är ju det allra mest frapperande att några av dessa
områden samtidigt har belagts med begränsningsbe-
lopp. Det verkar alltså som om den ena handen över
huvud taget inte vet vad den andra gör borta på Rege-
ringskansliet.
Men det här budgettricksandet - jag säger inte
lagbrytandet eller det kriminella agerandet - gäller
många fler saker. Detta har man tydligen ingen riktig
pejl på hos majoriteten. Det vore därför intressant att
höra om Bengt Silfverstrand nu, till skillnad från de
tidigare företrädarna för sossesidan, kunde förklara
varför man redovisar utgifter som skattesänkningar
om det inte är för att runda utgiftstaket, varför man
lägger utgifter utanför budgeten, varför man ålägger
olika aktörer att leverera in mindre pengar än vad de
annars skulle och sedan ta på sig kostnader. Det är ju
det som är själva budgettricksandet.
Vi kan ha olika uppfattningar om huruvida utgif-
ten i sak är rimlig eller inte. Vi tycker t.ex. att det s.k.
förstärkta anställningsstödet, FAS, inte är någon bra
metod. Men när regeringen lägger det som ett avdrag
i stället för ett bidrag är det inte därför att man verkli-
gen vill genomföra en generell skattesänkning, för
någon sådan är det ju inte. Vad man gör är just att
lägga ett bidrag på inkomstsidan i stället för på ut-
giftssidan, och det är ingenting annat än budgettrick-
sande. Hade ni lagt det som ett bidrag menar jag att ni
hade kunnat ta diskussionen i sak likafullt. Det här
gör ni därför att ni har helt andra problemställningar
att bearbeta, nämligen att ni inte kan hålla utgiftsta-
ken.
Den sista viktiga principfrågan som jag skulle
vilja ta upp i samband med tilläggsbudgeten gäller
UMTS-tillstånden, tredje generationens mobiltelefo-
nitillstånd. Det har inte varit uppe i debatten tidigare,
tyvärr. Detta är en mycket stor och viktig fråga. Det
gäller mycket pengar. Det gäller en mycket stor sektor
av det svenska näringslivet. Det är en mycket viktig
fråga för Sverige.
Vad gör majoriteten då? Jo, i stället för att låta fö-
retagen på en marknad betala för den mycket stora
nyttighet som en licens innebär, tänker regeringen
skänka bort den till ett visst antal företag som väljs ut.
Det kan bara finnas ett visst antal licenser, som alltså
bara kan gå till ett begränsat antal företag. Man har
inget fritt in- och utträde, vilket är alldeles avgörande
för att en marknad ska kunna fungera av egen jäm-
vikt, med prissättning och lika konkurrensvillkor för
företagen. De företag som får den här nyttigheten får
självklart en otrolig fördel jämfört med andra företag
i vårt land, i Europa och i de delar av världen som
inte får den här rättigheten.
Det är svårt att veta exakt vad licensen är värd.
Den kan vara värd 25, 30, 40, ja, man har värderat
den ända upp till 50 miljarder kronor, ett värde som
nu kommer att skänkas till ett visst utvalt antal före-
tag och som de kan stoppa i sina egna fickor.
I stället tycker vi i Folkpartiet att man skulle ge-
nomföra ett auktionsförfarande. Nu har vi fått stöd
från Moderaterna, vilket vi är mycket glada för. Vi
tycker däremot att det är tråkigt att resten av partierna
är så saktfärdiga. Men det finns fortfarande chans att
ändra sig. Voteringen är inte förrän om några timmar.
De företag i Sverige, Europa och övriga delar av
världen som tycker att man kan leva upp till de vill-
kor och krav som vi ställer för att få arbeta med en
sådan här licens, som ju måste begränsas av mer
naturfysikaliska skäl, ska få lägga ett anbud där de
anger vad de anser det vara värt att betala för detta.
Det är bara då man får rättvisa spelregler mellan de
olika företagen.
Ingen ska inbilla mig och Folkpartiet att de här
stora företagen är i den här branschen av någon sorts
ideella skäl och att man i stället kommer att sänka
priserna. Så fungerar det inte. På en sådan här mark-
nad tar man betalt så mycket som man kan, och före-
tagen kommer också att vara beredda att betala så
mycket för licensen som den är värd. Vad det är kan
vi få visst intryck av när vi ser vad auktionsförfaran-
det ger i andra länder runt om i vår omvärld och hur
otroligt angeläget det är för företagen att få in en fot
på de här marknaderna som inte har ett öppet tillträde.
Det handlar inte alls bara om den rent ekonomiska
frågan, att kunna få in pengar till statskassan, även
om jag tycker att det är mycket bättre att företagen
betalar för den nyttighet de får och man kan använda
pengarna till att i stället sänka generella skattesatser.
Men problemet är just att man snedvrider hela mark-
nadssituationen.
Fru talman! Det här betänkandet visar tydligt att
vi har en regering som slösar bort sina utrymmen för
oförutsedda utgifter. Man tricksar för att hålla sig
under utgiftstaket. Man lägger ned väl fungerande
verksamheter och betalar det med budgettricksande.
Man avstår licenspengar. I går fattade vi beslut om att
man i stället ska gräva ned eller hänga upp en massa
pengar för informationsteknik som marknaden kan
sköta själv. Frågan är: Har Sverige verkligen råd med
detta? Har Sverige råd med den här regeringen? Sva-
ret på den frågan från min sida är klart nej.
Jag yrkar bifall till reservation 9, om UMTS-
tillstånden, men står självfallet bakom alla övriga
reservationer.