Fru talman! Karin Pilsäter frågade om Sverige har
råd med den nu sittande regeringen. Det får väl väl-
jarna avgöra när det är dags. Att Sverige definitivt
inte hade råd med den förra, borgerliga regeringen
torde redan vara bevisat.
Fru talman! Med hänvisning till den debatt som
redan har förts ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan på samtliga punkter.
Här skulle jag kunna sätta punkt. Ty vad vi under
dagens ekonomisk-politiska debatt hört från borger-
ligt håll kan för att tala med Mikael Wiehe samman-
fattas i orden: "Det är den vanliga visan, - - -, det är
samma poänger och samma refräng." Eller för att
citera kåsören Cello: "En hög repriser till högre pri-
ser."
Svenska barn har det bäst i världen, sade skatteut-
skottets ordförande Arne Kjörnsberg tidigare i dagens
debatt med hänvisning till en stor internationell un-
dersökning. Blott den borgerliga oppositionen tycks
lida nöd i ett land som sjuder av utveckling.
Det är inte stort mer än ett år sedan man från mo-
derata tribuner kunde höra och i moderata dokument
läsa om "Sverige i utförsbacken", "Sverige som
randstat".
Många har säkert vid passage från och till Arlanda
uppmärksammat ABB:s och Ericssons skylt med
texten: "Välkomna till Sverige - framtidslandet".
Från randstad till framtidsland bara på något mer än
ett år. Det är en utveckling som torde få Asiens s.k.
tigerekonomier att blekna i jämförelse. Det är borger-
ligheten själv som har satt upp dessa utgångspunkter.
Låt mig då konstatera att när den borgerliga oppo-
sitionen inte har något mer substantiellt att komma
med när det gäller kritik mot regeringens hantering av
landets fögderi så ägnar man sig i stället åt budget-
tekniska och kamerala excesser.
I reservation 1 angående statsbudgetens prelimi-
nära utfall hävdar de borgerliga partierna att budgete-
ringsmarginalen missbrukats för syften som den inte
ursprungligen var avsedd för. Det är att tillgripa
halmstrån, och mycket sköra sådana. Det finns var-
ken regler eller generella rekommendationer för hur
stor budgeteringsmarginalen får vara eller för vilka
ändamål den får tas i anspråk. Allt från makroekono-
miska förutsättningar, prognososäkerhet till nya re-
former får anses vara tillåtet så länge utgiftstaket
klaras och saldomålet respekteras, vilket som bekant
är fallet.
Därmed kan vi en gång för alla avskriva allt tal
om budgettricksande. Det är klart och tydligt redovi-
sat. Det är läskunnigheten eller snarare läsviljan det
handlar om och ingenting annat.
I reservation 2 angående utgiftsprognos för år
2000 skriver de fyra borgerliga partierna att regering-
ens prognos för utgifter och inkomster är behäftad
med stor osäkerhet. Med tanke på vad den borgerliga
fyrpartiregeringen åstadkom under åren 1991-1994
kan man verkligen säga: What an understatement.
Det är ju närmast en självklarhet att prognoser på
makronivå alltid är behäftade med osäkerhet. Skillna-
den mellan borgerlig och socialdemokratisk osäkerhet
har emellertid empiriskt varit att överskotten har
överträffats under socialdemokratiskt styre, medan
det är underskotten som har överträffats under de
borgerliga åren. Normpolitik kallar man detta. Men
mot bakgrund av de ekonomiska kratrar som den
politiken åstadkom borde den snarast kallas ab-norm.
Det är alls inget budgettricksande att fastställa be-
gränsningsbelopp för vissa utgiftsområden. Det är ett
sätt att säkerställa att anslagsförbrukningen inte över-
stiger en bestämd nivå.
I reservation 3 får vi också en provkarta på upp-
repningar. Det talas om manipulation med utgiftsta-
ken och att regeringen låter utgifterna löpa i väg vid
sidan om angivna utgiftstak. Det är moderaterna som
står för den reservationen.
Moderaternas tolkning av sociala reformer får i
denna reservation ett mycket pregnant uttryck. Det
gäller förslaget att minska ersättningen i sjukförsäk-
ringen till 75 %, införa ytterligare en karensdag samt
att den sjukpenninggrundade inkomsten beräknas på
de senaste 24 månaderna. Moderaternas motivering
för denna s.k. reform är förstås att många är "sjuka".
En analys av sjukfallen visar emellertid att de längre
sjukskrivningarna just nu ökar mest, medan de korta-
re sjukskrivningstidernas ökningstakt har minskat
markant de första månaderna år 2000.
Fler karensdagar skulle inte påverka den nuvaran-
de utvecklingen av den långa sjukfrånvaron. En yt-
terligare karensdag medför heller ingen tydlig effekt
för statens finanser. En mycket grov uppskattning av
vilka effekter en sänkning av ersättningsnivån till
75 % skulle få ger resultatet att utgiftsnivån skulle
sänkas med runt 2 miljarder för hela året. Det innebär
att en sänkning till 75 % de sista fyra månaderna år
2000 skulle innebära en utgiftsminskning på ca 0,7
miljarder.
Prognoserna för sjukförsäkringen ger vid handen
att utgifterna kommer att överstiga anvisade medel
med ca 4,6 miljarder. En sådan åtgärd kan alltså inte
finansiera det förväntade överskridandet annat än till
en mycket liten del. Åtgärden motiverar inte heller att
regeringens förslag till tilläggsbudget avvisas.
Vad gäller personligt ombud för psykiskt funk-
tionshindrade har regeringen nyligen gett Socialsty-
relsen i uppdrag att genomföra reformen på nationell
nivå. Det är Socialstyrelsen som ska samordna en
uppbyggnad och utveckling av nationell verksamhet.
Verksamheten bygger på kommunalt huvudmanna-
skap och är frivilligt för kommunerna. Sedan är det
länsstyrelserna som ska fördela medlen. De har i
uppgift att stimulera kommunerna att arrangera verk-
samheten, och bidraget fungerar som ett stimulansbi-
drag. Avsatta medel för ändamålet är 30 miljoner
kronor för 2000, 60 miljoner kronor för 2001 och 90
miljoner kronor per år för 2002. Regeringen har inte
bedömt att de anslagna resurserna för 2000 kommer
att tas i anspråk fullt ut under 2000. Det är den beräk-
ning som görs. Medlen har därför kunnat användas
för andra angelägna behov. Det finns ingen anledning
att ropa vargen kommer, för det är självklart att man
ska beakta behovet för den grupp som det här rör sig
om, dvs. funktionshindrade. Vi är självfallet lika
angelägna som andra partier att de ska få de medel de
behöver.
Moderaterna avvisar förslaget att Centrala studi-
estödsnämnden ska få disponera avgifter för studielån
för att förbättra servicenivån. Genom att CSN får
disponera avgifterna kan en bättre anpassning av
kapaciteten till ärendevolymen ske. Andra kreditin-
stitut tar ut liknande avgifter. Det föreligger goda
sakskäl för att CSN får disponera uppläggningsav-
gifterna. Det faktum att man får göra detta innebär
inte att avgifternas karaktär av offentligrättsliga av-
gifter förändras. Kristdemokraternas reservation 4
sammanfaller i stora delar med Moderaternas reser-
vation 3. Det är inte ovanligt att det finns tydliga
likhetstecken mellan moderater, kristdemokrater och
folkpartister. Egentligen är det ingen skillnad alls -
inte att döma av agerandet i de här frågorna.
Låt mig slutligen kommentera reservationerna 5, 6
och 7 som gäller förstärkt anställningsstöd.
Moderaterna säger att förslaget inte är fullt finan-
sierat. Den kritiken kan delvis bero på missförstånd.
På tilläggsbudget 1 föreslår regeringen att åtgärdsan-
slaget reduceras med 30 miljoner kronor för att finan-
siera kostnaderna för anställningsstödet under år
2000. Även för åren 2001-2003 har åtgärdsanslaget
och ramen för utgiftsområde 14 reducerats motsva-
rande den beräknade kostnaden för det extra för-
stärkta anställningsstödet. Reformen är med andra ord
neutral vad avser saldot. Det förtjänar här att under-
strykas att moderaterna inte hade något att invända
mot konstruktionen för finansiering när den presente-
rades första gången i 1999 års vårproposition. I sin
motion förklarade moderaterna uttryckligen att man
inte hade någon erinran mot att det allmänna anställ-
ningsstödet omformades från ett kontantbidrag till
kreditering på skattekonto.
Kristdemokraterna anser att en 75-procentig stöd-
nivå under två år är alldeles för generös för denna
utsatta grupp. Stödet utgår endast för personer som
har det extra svårt på arbetsmarknaden, dvs. de som
har varit arbetslösa i mer än fyra år. En stor andel av
denna grupp är invandrare eller de som har någon
form av arbetshandikapp. Den långa frånvaron moti-
verar den höga stödnivån under två år. Om inte denna
grupp kommer tillbaka till arbetsmarknaden under
högkonjunktur finns det en uppenbar risk att många
permanent ställs utanför arbetsmarknaden. Kristde-
mokraternas människosyn bär här verkligen syn för
sägen.
Slutligen hävdar Folkpartiet att denna typ av stöd
sällan fungerar. Verkligheten talar, som så ofta, ett
annat språk. Vi kan konstatera att sedan det förstärkta
anställningsstödet infördes den 1 oktober 1999 har
10 000 långtidsinskrivna fått arbete.