Herr talman! I reservation 9 skriver ni, Lars Tysklind, tillsammans med de andra borgerliga partierna att ni vill öka insatserna med så kallade flexibla mekanismer för att uppnå våra nationella målsättningar för utsläppsminskningar. Flexibla mekanismer i det här sammanhanget brukar handla om så kallade CDM-projekt, alltså uppköp av utsläppskrediter i andra länder.
Stockholm Environment Institute konstaterade i en rapport för några år sedan att en stor del av CDM-projekten hade blivit av ändå. Man slår alltså in öppna dörrar men kan kamma hem vinsterna av det.
Tyska Öko-Institut konstaterade att ungefär 40 procent av CDM-projekten inte är additionella. De leder alltså inte konkret till några utsläppsminskningar. Som jag nämnde tidigare i mitt anförande är en del av de projekt som den tidigare borgerliga regeringen gick in i tveksamma i sig, till exempel det storskaliga vattenkraftsprojektet i Rampur i norra Indien eller kolprojektet i Kina för 80 miljoner kronor.
Man får känslan av att ni borgerliga vill ha mer av det här bara för att det är så otroligt billigt. Det är det verkligen - det kostar 50-60 kronor att minska ett ton. Det är mindre än vad en pizza kostar ute på stan. Men ni är mindre nogräknade med att de här projekten verkligen ska leverera.
Du sa, Lars Tysklind, något bra. Du sa att förorenaren ska betala. Ja, men ska inte vi i Sverige då ta ansvar för våra utsläpp? När vi säger att vi ska minska med ett ton ska vi på allvar minska med ett ton. Därför vill jag fråga: Varför vill ni ha mer av det här? Om ni tycker att det här är så bra, varför gör ni inte alla utsläppsminskningar i andra länder bara genom uppköp av utsläppskrediter?