Herr talman! Jag tror att alla älskar Parisavtalet. Klimatalarmisterna blev jätteglada, för de fick 1 ½ procent. De fick en ny siffra som var lägre än den förra - i det här sammanhanget vill man ha så låga siffror som möjligt. De så kallade klimatförnekarna var också jätteglada, för det här avtalet förbinder inte någon till någonting. Och alla stora länder var väl glada av samma skäl. Ingen behöver göra någonting.
Men det finns också vissa positiva aspekter på Parisavtalet. Det kan möjligen leda fram till något längre fram.
Det var intressant att höra att Lars Tysklind och Liberalerna är motståndare till sektorsvisa mål, men man är ändå en del av Miljömåsberedningen som vill ha sektorsvisa mål. Man var en del av en regering som också ville ha sektorsvisa mål när det gäller transportsektorn. Där vill man också ha det, som jag förstod det. Det är lite märkligt att man erkänner att det är dåligt med sektorsvisa mål, men när det kommer till fordonstrafiken ska vi ha ett sektorsvist mål.
Det här brukar motiveras med att vi ska gå före. Vi ska lära andra länder att det faktiskt går att få en fossiloberoende fordonsflotta. Men det finns ju ingen empirisk forskning som visar att det stämmer. Oljan kommer att fortsätta att konsumeras. Den olja som inte konsumeras i Sverige kommer att konsumeras någon annanstans. Sverige är ett litet land. Vi styr inte fordonsutvecklingen globalt. I stället tvingas vi in på ett sidospår med dyra subventioner av etanol och biodiesel. Det kostar många miljarder per år. Vi kommer att få en fossilfri fordonsflotta, men det är inte effektivt att sätta ett mål till 2030. Vi måste vänta och se hur utvecklingen går. När tekniken är mogen och när den är kostnadseffektiv kommer vi att få detta. Men det blir kanske 2040 eller 2050 - det återstår att se. Att sätta målet till 2030 är ineffektivt och kostsamt.