Fru talman! Den proposition som regeringen har
lagt om de nya läkemedelsförmånerna är oerhört
viktig. Ibland känner jag en oro och en frustration
över att det så lätt ges en bild av att läkemedlen är en
belastning för samhället, att de ökade kostnaderna är
oöverstigliga och att man ska vidta åtgärder. Jag har
ofta tänkt på speciellt de kroniskt sjuka, som får me-
dicin varje dag för att kunna leva ett någorlunda
drägligt liv. Jag har undrat hur de känner sig när det
ständigt påpekas hur oerhört belastande det är för
samhället.
Jag tror att det är viktigt att ha det perspektivet,
för det är så svårt att mäta vilka positiva konsekven-
ser de nya läkemedlen har. Det handlar om livskvali-
tet. Det är inte så lätt att stapla den upp och ned och
hitta mätmetoder. Men det är lika viktigt att förstå hur
det är för en människa som är kroniskt sjuk, som har
kroniska smärtor och som är stel i lederna - varje dag
kan vara ganska outhärdlig. Om det då kommer en ny
medicin som gör hela livet lättare att leva blir det
oerhört mycket mer än en kostnad för den enskilda
människan.
Fru talman! Ändå måste jag inse att det är ett pro-
blem att läkemedelskostnaderna ökar och att de ökar
så snabbt, bl.a. därför att de tränger ut en annan del av
behandlingen. Ibland kan man fundera vad det är som
gör att en del människor som drabbas av en sjukdom,
där läkaren bedömer att en medicinsk behandling är
den rätta, ska behöva betala så pass mycket högre
kostnader än om vederbörande skulle bli föremål för
en operation. Den frågan har jag ställt mig många
gånger, och jag tror att svaret blir att så har det alltid
varit.
Jag har många gånger tänkt på hur det skulle vara
om vi exempelvis till en människa som skulle operera
hjärtat eller bukspottkörteln eller få en ny höftled
skulle säga att det är så dyrt att hon måste börja betala
lite mer själv. Den debatten måste vi ha inom en snar
framtid, därför att vi ska garantera människor en
verklig trygghet.
I den proposition som ligger tycker jag att det
också finns mycket som är väldigt bra. Det är klart att
vi inte ska betala mer än nödvändigt för ett läkeme-
del. Det är vi alla överens om. Men det får inte heller
bli så, enligt Kristdemokraternas åsikt, att det är bara
de rika som har råd att få ett läkemedel. När det gäller
det undantag som finns i fråga om generika är det de
som kan betala mellanskillnaden som fortfarande får
ha kvar preparatet om de känner mer trygghet i detta.
När det gäller det totala högkostnadsskyddet har
vi kristdemokrater under många år krävt en översyn i
syfte att allt ska ingå och att den enskilda människan
ska kunna känna trygghet i att man vet vad man
maximalt kan behöva betala på ett år om man blir
sjuk. Eftersom jag ser att fler och fler partier är inne
på den här linjen hoppas jag att också en majoritet i
riksdagen kan fatta ett sådant beslut framöver. Men
nu måste vi se till att det är drägligt under tiden.
När det gäller patientperspektivet tror jag att det i
en framtid är viktigt med fler receptfria läkemedel -
det finns en reservation om det som vi delar med
Moderaterna. Jag tror att det är ett steg i rätt riktning.
Vi tycker att det ska finnas välutbildade människor
bakom disken som kan informera, och människor ska
känna själva att de har möjlighet att köpa sin medicin.
Vi har också tagit upp arbetsplatskoden. Det är ett
förslag i propositionen som jag inte förstår och som
jag tycker är synnerligen konstigt. Även den social-
demokratiska regeringen, med stöd av Vänstern och
Miljöpartiet, måste ju förstå att det är väldigt många
läkare som kommer att försöka hitta någon kod nå-
gonstans för att kunna fortsätta med det här. Jag vet
att många av de läkare som engagerar sig i vänner
och bekanta ute i samhället inte tjänar en krona på att
skriva ut ett recept. Det handlar om ett engagemang,
och de gör samhället en tjänst, skulle jag vilja säga.
Då behöver man inte ta andra doktorer i anspråk. Jag
förstår inte vad det är för någon vinst med att läkarna
ska ha en kod för att skriva ut ett recept med subven-
tioner. Det är då möjligtvis personer i en gräddfil som
kan gå till en doktor och på det sättet få ett recept
utskrivet. Jag förstår inte varför det skulle vara mer
medicinskt säkert, och jag förstår inte att det inte är
kompetensen som avgör om man får skriva ut ett
preparat. Reservationen om detta står vi naturligtvis
bakom.
En annan fråga som vi har tagit upp i vår motion
och som jag vill lyfta upp här gäller Viagra och Xeni-
cal. Regeringen tog abrupt bort subventionerna för
dem i april förra året. Det känns beklämmande att det
kallas livsstilsläkemedel, att ett fungerande sexliv ska
vara en livsstil. Det är för mig obegripligt. Många av
de här människorna är faktiskt sjuka, alltså kroppsligt
sjuka, och har därför dessa problemen. Ungefär hälf-
ten av alla dem som har varit diabetiker i fem år får
de här problemen. Det gäller många människor som
behandlas för hjärt- och kärlsjukdomar. Det finns
människor som har skador efter olyckor som gör att
de får de här problemen. Och de ska inte få någon
subvention.
I vår motion har vi tagit upp att Läkemedelsför-
månsnämnden bör kunna göra undantag för vissa
grupper. Det går att ansöka till regeringen, säger man.
Det är märkligt att man inte ens har sekretessbestäm-
melser. Till den 1 mars i år hade 858 ansökningar
kommit in. 42 beviljades. Det här tycker jag är en
djupt etisk fråga som åtminstone jag kommer att
följa.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till vår reservation
nr 2, men vi står givetvis bakom samtliga våra reser-
vationer. Sedan vill jag avsluta med att tala om vad
handikappförbunden - jag tror att det var 37 förbund
- skrev i ett yttrande till socialutskottet angående
propositionen: Nyckeln till kostnadseffektiva läke-
medelsbehandlingar är rätt läkemedel till rätt person
vid rätt tillfälle och i rätt mängd. Det tror jag är en
viktig och oerhört angelägen målsättning. Vem skulle
kunna veta detta bättre än patientens läkare?