Herr talman! Det har skett flera förändringar i
högkostnadsskyddet de senaste åren, men genom-
tänkta åtgärder för att långsiktigt påverka kostnadsut-
vecklingen har saknats. Nu har vi här en proposition
som faktiskt innehåller en del bra förslag. Det är i och
för sig förslag som hade kunnat genomföras för åratal
sedan, men vi kan tydligen inte begära så mycket av
regeringen, så vi får vara glada för det lilla som har
kommit. Här finns förslag som vi har fört fram under
många år och som vi stöder i sak, även om utform-
ningen hade kunnat vara bättre. Jag avser inte att ta
upp dessa förslag utan jag kommer att koncentrera
mig på de allvarligare skönhetsfläckar som finns i
propositionen.
Låt mig allra först säga att vi under flera år har fö-
reslagit ett bättre högkostnadsskydd, nämligen att
införa en frivillig försäkring. Den som väljer att an-
sluta sig till försäkringen betalar, enligt vårt förslag,
en premie som ligger kraftigt under dagens högkost-
nadsskydd. Vi föreslår en premie på 1 200 kr per år
och en expeditionsavgift på 25 kr för varje recept.
Förslaget innebär en avsevärd förbättring för alla som
har höga läkemedelskostnader och som ansluter sig
till försäkringen. På sikt bör läkemedel ingå i en obli-
gatorisk hälsoförsäkring - som på flera andra håll i
världen.
Herr talman! Tron på att nya myndigheter kan
lösa allsköns problem är lika naiv som felaktig. När
det gäller läkemedelsområdet, som redan är överre-
glerat, är detta värt särskild kritik. Redan nu är fem
statliga myndigheter inblandade: Läkemedelsverket,
Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Statens be-
redning för utvärdering av medicinsk metodik och
Statens folkhälsoinstitut. Därtill kommer även Apote-
ket AB, Landstingsförbundet och alla landsting, NEPI
och läkemedelskommittérna. Det borde räcka mer än
väl.
Det verkar också märkligt och anakronistiskt att
cementera fast att prissättning av en produkt ska ske
genom förhandlingar mellan stat och producent. Vi
har ju sett planekonomiernas och prisregleringarnas
tillkortakommanden. Felet med den svenska läkeme-
delsmarknaden är att den lider av bristande priskon-
kurrens. Regeringens ambitioner borde därför i stället
vara inriktade på avregleringar som öppnar för att
priset kan sänkas med hjälp av konkurrens i både
detalj- och partihandeln och på sikt en fri prissättning.
Herr talman! Denna nya myndighet föreslås både
kunna lyfta ut tidigare subventionerade läkemedel ur
subventionen och avgöra om av Läkemedelsverket
godkända läkemedel ska omfattas av subventionen.
Det är ett ineffektivt sätt att försöka hindra kostnads-
ökningen för läkemedelsnotan. Det finns stora risker
att forskning påverkas negativt. Redan etablerade
läkemedel gynnas och nya missgynnas med förslaget.
Det leder till att konkurrensen snedvrids ytterligare,
till nackdel för nyframtagna produkter. Om ett god-
känt läkemedel ges på medicinskt befogad indikation
är det rimligt att det subventioneras, och om befogad
indikation föreligger ska avgöras vid förskrivnings-
tillfället.
Det finns, herr talman, möjligheter att pressa pri-
serna genom ökad användning av parallellimport och
generika. Det behövs emellertid ett medvetet infor-
mationsarbete för att ta till vara de kostnadssänk-
ningseffekter som kan nås eftersom vårt monopolise-
rade system inte är mottagligt för marknadssignaler
som gör att man söker billigare lösningar på naturlig
väg.
Herr talman! När nu regeringen vill öka använd-
ningen av generika använder man en okänslig admi-
nistrativ lösning, typisk för ett planekonomiskt tän-
kande. Man föreslår att byte av preparat ska ske på
apoteket till det för dagen billigaste i hyllan trots att
patienten uppvisar ett och samma recept. Det är en
lösning som har alla förutsättningar att skapa förvir-
ring, öka feldoseringarna, ge sämre följsamhet till
förskrivningen och därmed sämre resultat av behand-
lingen och mer kassation. Det kan inte komma som
någon överraskning om man får problem med osä-
kerhet hos patienten när medicinerna har olika namn,
ser olika ut och har olika dosering för en och samma
åkomma. Läkemedelsrelaterade problem som under-
och överdosering med åtföljande terapisvikt är ofta
relaterade till osäkerhet hos patienten. Detta förstärks
om preparatet inte är detsamma som läkaren kommit
överens med patienten om. Vi menar därför att en
förskrivning måste gälla fullt ut till nästa läkarbesök.
Med det system regeringen föreslår riskerar de redan i
dag höga sjukvårdskostnaderna för läkemedelsrelate-
rade problem att öka ytterligare.
Herr talman! Det finns fördelar med en bättre
uppföljning av förskrivning och användning av läke-
medel. Men regeringens förslag om en obligatorisk
arbetsplatskod är utformat så att de läkare som saknar
fast arbetsplats, t.ex. pensionerade läkare, inte kom-
mer att kunna förskriva läkemedel med subvention.
Den arbetsinsats som dessa läkare gör och som nu
avlastar hälso- och sjukvården går därmed förlorad.
Förslaget får en åldersdiskriminerande effekt men
också en klasseffekt. Enbart den som är stadd vid god
kassa kan välja en läkare utanför regeringens arbets-
platsregistrering. Det är oacceptabelt. Det går att
konstruera en arbetsplatskod så att ingen med för-
skrivningsrätt exkluderas, och regeringen bör åter-
komma till riksdagen med förslag till ett system med
arbetsplatskod som omfattar alla förskrivare. Min
uppfattning är att en sådan kod ska vara utformad så
att inte någon individuell registrering sker.
Herr talman! Regeringen tycks inse att det i dag är
möjligt med fler receptfria läkemedel. Det är en lika
bra som senkommen insikt.
Startförpackningar är bra, men i dag innebär det
en extrakostnad för konsumenten att inleda en be-
handling med en sådan. Med andra ord saknas eko-
nomiska incitament för att använda startförpackning-
ar, och eftersom det då inte finns någon efterfrågan på
dessa har tillverkningen heller inte prioriterats av
läkemedelsindustrin. Man bör alltså, om man menar
allvar med att minska kassationen, skapa möjligheter
för att ekonomiskt stimulera till användning av start-
förpackningar, t.ex. genom att priset dras av från
nästa förpackning då behandlingen fortsätter.
Herr talman! Jag instämmer i att alltfler äldre
skrivs ut från sjukhusen med kvarstående sjukvårds-
behov. Det krävs därför mer omfattande medicinska
insatser i både särskilda boenden och i hemsjukvår-
den. Det kan därmed verka bra med läkemedelsförråd
i det särskilda boendet där landstingen står för kost-
naden. Men ökade behov föreligger också för dem
som skrivs hem till ett eget boende kanske på grund
av att de har en anhörig som ställer upp. En särbe-
handling av dem som bor i särskilt boende strider
därmed mot likställighetsprincipen. Därför avvisar vi
förslaget om fullständiga läkemedelsförråd i de sär-
skilda boendena. Akutförråd kan däremot vara moti-
verade.
Herr talman! Sverige är det enda land i hela
OECD som har monopol på apoteksverksamhet. I
världen delar vi detta med sådana frihetslängtande
nationer som Kuba och Nordkorea. Monopol kosatar
både i pengar och i servicenivå till medborgarna.
Vi vill därför bryta upp monopolet. I stället bör li-
censierade butiker och apotek ges möjlighet att sälja
receptfria respektive receptbelagda läkemedel. Erfa-
renheter från andra länder visar att ökad mångfald har
lett till fler apotek, bättre tillgänglighet och service
såväl i glesbygd som i storstad samt lägre läkeme-
delskostnader för den enskilde. Receptfria läkemedel
bör snarast få säljas i dagligvaruhandeln. Det skulle
innebära att konsumenterna får god tillgänglighet till
receptfria läkemedel i väntan på en avmonopolise-
ring.
Avslutningsvis, herr talman, måste jag konstatera
att i monopolets värld utsätts alla försök till konkur-
rens för ständiga angrepp. I propositionen behandlas
mycket undanskymt frågor som berör dosdispense-
ring trots att de allvarligt kan undergräva möjlighe-
terna för konkurrens och försåtligt utvidga monopo-
lets domäner.
Dosdispensering görs inom både den slutna och
den öppna vården. Den totala merkostnaden uppgår
till mellan 200 och 300 miljoner kronor årligen. En-
ligt nuvarande regelsystem får endast Apoteket dos-
dispensera inom den öppna vården. Dosdispensering
inom den slutna vården skulle dock kunna utföras av
ett enskilt företag.
Den 1 november förra året höjde Riksförsäkrings-
verket Apotekets marginal med motiveringen att
Apoteket fått ökade kostnader på grund av dosdispen-
sering. Höjningen innebär en ökning av priset på alla
läkemedel oavsett om de utlämnas dosdispenserade
eller inte. Det innebär att landstingen betalar direkt
till Apoteket för dosdispensering oavsett om de har
beställt tjänsten eller inte. Konsekvensen blir att
landstingen tvingas beställa all sin dosdispensering av
Apoteket, eftersom en beställning av annan leverantör
innebär att de betalar två gånger för samma tjänst.
Konkurrensen är satt ur spel. Privata aktörer skulle
kunna sköta dosdispenseringen, precis som i Norge,
men det kräver ett förbud mot att Apoteket AB får en
generell ersättning. Vi vill stoppa monopolets tillväxt
och se till att konkurrens på lika villkor kan ske.
Fru talman! Jag yrkar bifall till vår reservation nr
1 men står självfallet bakom alla våra övriga reserva-
tioner.