Fru talman! Jag har strukit en del i mitt anförande
på grund av den sena timmen och ska försöka kon-
centrera mig på det viktigaste.
Det kan ses som en ödets ironi, eller det kanske
tvärtom är en mycket genomtänkt sak, att vi i dag
debatterar både en narkotikapolitisk handlingsplan
och en ny läkemedelsförmån. I ena ändan beivrar vi
kemiska preparat i fel sammanhang och i den andra
främjar vi kemiska preparat i rätt sammanhang. Här-
emellan finns emellertid en flytande gräns och en
fallande och stigande skala. Tablettmissbruk och
tilltagande medikalisering kan ses som förstadier till
kemiskt beroende och missbruk och till renodlat nar-
kotikaberoende. Ett sorgligt fenomen är vidare kom-
binationen av lugnande medel som bensodiazepiner
och alkohol, cannabis eller anabola steroider, med
monstruösa effekter på psyke och aggressionshäm-
ning som följd - något som allt oftare registreras i
dag vid våldsbrott.
Socialstyrelsen har därför förordat en förstärkt
tillsyn med inriktning på överförskrivningar och lä-
kemedelsmissbruk, läser jag i dag i en pinfärsk rapp-
ort från Rättsmedicinalverket. Där delar man för
övrigt synen i handlingsplanen mot narkotika på
vikten av att begränsa tillgängligheten av skadliga
preparat.
Att jag inleder mitt anförande med det här reso-
nemanget beror på att jag skulle vilja ge ett totalper-
spektiv på vad våra olika reformer och ansträngningar
i riksdagen ska mynna ut i. För socialutskottets del
kan målet bäst sammanfattas i ordet hälsa. Social,
mental, kroppslig och andlig hälsa kan t.o.m. ibland
stå i direkt motsats till alltför stor användning av
syntetiska läkemedel. Men visst ska vi ha en god
tillgång till välbehövliga läkemedel. Se bara på de
berättigade protesterna i Sydafrika mot den regim
som vill förmena aidssjuka bromsmedicin!
Självklart har vi i ett välfärds- och högskatteland
råd att tillhandahålla medicin för sjuka människor till
överkomliga och subventionerade priser. Självklart
ska vi ha ett kvalificerat högkostnadsskydd med goda
möjligheter till uppföljning och tillsyn och med plikt
att ta ned kostnaderna för samhället och individen.
Därför stöder vi propositionen.
Men kvar står behovet av att totalt sett minska
konsumtionen och förskrivningen av syntetiska piller,
att främja hälsan innan sjukdomen tagit över, att
stämma i bäcken i stället för i ån. Därför finns också
ett starkt behov av uppföljning av pillerförskrivning-
en, inte minst för fortsatt forskning på den typ av
läkemedel som bygger på kroppsegna substanser och
på en biokemi utan syntetiska kemikalier.
Jag skulle kort vilja redogöra för på vilka punkter
vi gröna har haft en dialog med departementet och
Socialdemokraterna om den här propositionen och
vad vi anser vara dess svagheter.
Alla miljöaspekter som tänkas kan, återsamling,
återvinning av både förpackningar och innehåll, de-
poni och destruktion, slamspridning av kontaminerat
material, är sorgligt åsidosatta i hela propositionen.
Inte heller det slöseri med pengar och resurser som
det innebär att för stora förpackningar expedieras är
tillräckligt belyst.
Läkemedel för upp till 2 miljarder kronor kasseras
och returneras till apoteken, men ingen vet hur myck-
et som kastas i soporna eller äts upp av fel person vid
fel tillfälle och i fel mängd och med helt fel resultat i
kroppen. Att en del gamla människor står på mellan
15 och 20 preparat om dagen är inte någon skröna.
Det är lika sant som det är tokigt. Därför är behovet
av anpassade dosförpackningar och startförpackning-
ar någonting som utskottet bör bevaka noga framöver.
Vidare är konstiga konserveringsmedel, kvicksil-
vertillsatser, titanoxidanvändning och olika piller-
kosmetika i form av färg- och konsistensgivare fortfa-
rande förekommande i för stor utsträckning i våra
mediciner. Det här blir i sig ett hälso- och allergipro-
blem som vi skulle vilja att Läkemedelsförmåns-
nämnden skulle arbeta mer med. Det är för mig ofatt-
bart hur man kan missa att ta itu med ett av de gifti-
gaste ämnen vi känner till, kvicksilver, genom att
underlåta att införa ett förbud mot att i läkemedel
använda gift. Därför yrkar jag bifall till reservation
30.
Dessutom anser vi att man framöver noggrannare
ska överväga alternativen till just förskrivning av
kemiska preparat som bot och läkemedel. I många
fall vet man att t.ex. brist på rörelse eller brist på vila,
dålig kost eller stressigt arbete är huvudanledningen
till ohälsa. Vi önskar därför för framtiden även se en
möjlighet till förskrivning av vila, kanske på hälso-
hem, eller förskrivning av motion och rörelse på
recept. Kostanvisningar och livsstilsrekommendatio-
ner används i mycket högre utsträckning än hittills.
För t.ex. blodfettsproblem vet man ju att kostföränd-
ringar har bättre effekt än medicinering.
Totalt sett handlar det om att få ned kostnaderna
för läkemedel och även kostnaderna för läkemedels-
biverkningar. Direkt felanvändning av läkemedel är
också ett stort problem. De här aspekterna har äntli-
gen uppmärksammats, också av flera talare i dag,
men inte i tillräckligt stor omfattning i propositionen.
Ska de åtgärdas krävs det just en sådan heltäckande
uppföljning av förskrivningen som vi vill se, bl.a.
med koder.
Vi hade också gärna sett att man inlemmat övrigt
nödvändigt förbrukningsmaterial, diabetessprutor
osv., i ett högkostnadsskydd. Men till det lär vi få
återkomma.
För oss har möjligheten att kunna göra en heltäck-
ande uppföljning, för forskningen inte minst, och få
en heltäckande bild av läkemedelsanvändningen varit
en av de viktigaste aspekterna med den här reformen.
Vi anar t.ex. att mönstret för kvinnors och mäns lä-
kemedelsanvändning ser olika ut. Tecken lär tyda på
att män visserligen är friskare men ändå får dyrare
läkemedel, medan kvinnor som lär ha fler kroniska
sjukdomar äter billigare mediciner, för att nu nämna
en angelägen frågeställning som vi behöver mer
forskning om. Därför vill jag också passa på att yrka
bifall till reservation 34, även om den behandlar jäm-
ställdhetsaspekten i framtagningen av läkemedel
snarare än hur konsumtionen skiljer sig mellan könen.
Fru talman! Till sist några ord i dagens stora
stridsfråga som märkligt nog inte har så mycket med
hälsa eller patientsäkerhet att göra utan handlar om
läkares rätt att få förskriva. Helst hade vi i Miljöparti-
et sett ett system där en individuell förskrivarkod
följer varje läkare. Men för det finns ingen majoritet
och konstigt nog ett mycket stort motstånd från läkar-
skrået. Så vi får nöja oss med ett särskilt yttrande i
saken.
Vi vill emellertid gärna se att även äldre läkare tas
i anspråk och ges reella möjligheter att verka. Men vi
vill att de frågorna behandlas i sitt rätta sammanhang.
Det här ska handla om patientförmåner, patientsäker-
het och minskade kostnader för alla parter, inte om
läkares förskrivningsrätt. Vi övervägde därför också
starkt att bejaka någon form av uppsamlingskod för
de läkare som inte har eget företag eller en arbetsplats
så att de skulle kunna komma in i systemet och kunna
verka inom subventionen. Men, Kenneth Johansson
och Kerstin Heinemann, vi bedömde slutligen att en
sådan mellanform skulle permanenta arbetsplatsko-
den och försena den utveckling med rent individuella
koder som vi vill ha.