Fru talman! De redan mest utsatta, de som lever
på marginalen, de som är sjuka, gamla och handikap-
pade drabbas också mest av den ekonomiska krisen.
Inte minst av den anledningen har vi i Centerpartiet
under det senaste året tagit ett stort och tungt ansvar
för saneringen av Sveriges ekonomi.
För att vi skall kunna säkerställa välfärden måste
arbetslösheten minska drastiskt. Därför är det nöd-
vändigt att få ned räntenivån och att hålla inflationen i
schack så att investeringar och nyanställningar blir en
realitet. I den kampen måste alla vara med och dela på
uppoffringarna. Men vår inriktning i Centerpartiet har
varit att de som redan har det svårt skall drabbas
minst av saneringsarbetet.
Handikappreformen med LSS och LASS är en
mycket viktig reform som genomfördes under den
borgerliga regeringen. Därför känner vi också ett
särskilt ansvar för att den inte urholkas. Men då den
visade sig bli mycket dyrare än beräknat, blev också
den utsatt för översyn och besparingar. De först avise-
rade 900 miljoner kronorna i besparingar hade varit
orimliga och helt omöjliga att genomföra utan att slå
sönder den fina funktion som den personliga assisten-
ten fyller för så många svårt funktionshindrade.
En fungerande och säker assistans har givit många
svårt funktionshindrade barn och deras familjer möj-
lighet att leva ett normalt liv. Vuxna har sluppit vara
helt beroende av sina familjer eller av institutionsbo-
ende. Därför var det nödvändigt att lägga den större
delen av besparingen på annat håll, och det var med
tillfredsställelse vi mottog beskedet i propositionen att
besparingen stannade vid 215 miljoner kronor.
Vi har gått med på besparingen, men vi har hela
tiden haft inriktningen att den måste tas ut på så sätt
att den inte drabbar de handikappade. I stället handlar
det om att få en tydligare redovisning i kommunerna
eftersom vissa av deras kostnader har förts över på
den statliga assistansersättningen. Tillsammans med
socialdemokraterna i utskottet har vi åstadkommit ett
resultat som i allt väsentligt innebär förändringar av
regeringens proposition.
Det första jag vill ta upp är hotet om kommunali-
sering av personlig assistans som i hög grad har upp-
rört de handikappade och deras organisationer - en
upprördhet som vi också delat. Villkoren för de han-
dikappade får inte bli beroende av kommunernas olika
ekonomiska förutsättningar. Därför tog vi också på ett
tidigt stadium avstånd från alla planer på kommunali-
sering. I denna fråga är också utskottet enigt, och det
utmynnar ju i ett tillkännagivande.
Också skrivningarna i propositionen om föräldra-
ansvaret upprörde. De kunde tolkas som att föräldrar
med funktionshindrade barn skulle anses ha ett större
ansvar än andra föräldrar. Socialutskottet tydliggör nu
i betänkandet att så inte är fallet.
Risken för att vissa psykiskt funktionshindrade
inte får tillgång till personlig assistans med statlig
ersättning har undanröjts, dvs. personkretsen föränd-
ras inte. Det är inte bara den som på grund av funk-
tionshinder behöver praktisk hjälp för att klara sina
grundläggande behov som behöver personlig assi-
stans. Vissa psykiskt funktionshindrade har t.ex.
samma behov av hjälp som svårt rörelsehindrade. Det
behövs hjälp för att förmå en sådan person att klä sig,
äta osv. Utan en sådan "påputtning" skulle många
människor bli hänvisade till institutionsboende.
Många svårt handikappade barn och ungdomar har
fått uppleva den frihet och trygghet det innebär att ha
sin personliga assistans i t.ex. skolan. Vikten av att
känna den person väl som måste hjälpa till vid toalett-
besök eller som förstår vad det är man vill säga till
sina kamrater när man har kommunikationsproblem
kan vi övriga knappast ens sätta oss in i. Nu under-
stryker också utskottet att den kontinuiteten och
tryggheten i det personliga stödet inte får urholkas.
Detta kan genomföras utan att det kostnadsansvar
som egentligen ligger på kommunerna skjuts över på
staten. Exempel på hur finns ju i betänkandet. Men
jag vill understryka hur viktigt det är att försäkrings-
kassorna och kommunerna har ett mycket nära och
gott samarbete i de här fallen och att detta ingående
följs upp.
Jag vill passa på att beklaga ett inslag i morgonens
tidiga Rapportsändning där det påstods att barn och
ungdomar inte längre får ha personlig assistans i sko-
lan utan skall har elevassistent. Det är synd att man
inte först noggrant läst och tänkt efter vad vi i utskot-
tet föreslagit i stället för att om igen skrämma upp
dem som det berör
Vi har också krävt, vilket nu finns med i ut-
skottstexten, att all redovisning av assistansverksam-
heten skall ske strikt skild från annan kommunal verk-
samhet, för att inte gränsdragningsproblem skall upp-
stå och för att risken för att kommunala kostnader
lastas över på staten skall minimeras.
I stort sett är den enda bestående försämringen att
omprövningen av assistansen skall ske var sjätte må-
nad i stället för en gång per år. Det beklagar jag. Men
var sjätte månad innebär ändå en avsevärd förbättring
jämfört med propositionens förslag om var tredje
månad. Jämfört med i dag vinner man en ökad kost-
nadskontroll utan en alltför stor inskränkning i den
funktionshindrades frihet att disponera assistanser-
sättningen.
Fru talman! Under arbetets gång har vi lyssnat på
människor som själva är berörda av LSS och LASS,
och vi har lyssnat på deras respektive organisationer.
Vi har tagit till oss värdefulla synpunkter och erfaren-
heter och fått insikt i vilken frihet och livskvalitet den
personliga assistansen innebär för den funktionshind-
rade och för hennes och hans familj. Resultatet är det
förslag som nu föreligger som garanterar den friheten
och livskvaliteten även i fortsättningen, samtidigt som
vi tar vara på möjligheterna till besparing genom
effektivare administration.
De utskottsledamöter som valt att avstyrka pro-
positionen, vilket jag inom parentes sagt blev mycket
förvånad över, har uppenbarligen bortsett från denna
möjlighet och frånsagt sig ansvaret för den budgetsa-
nering i stort som också är så viktig för de människor
vi nu talar om. Man kan få en liten misstanke om en
viss populism bakom det ställningstagandet. Misstan-
ken stärks onekligen, speciellt mot moderaterna, då
man läser det moderata budgetförslaget. Kraftigt
sänkta skatter, mångmiljardindragningar från kom-
munerna och stora satsningar på försvaret lämnar inte
mycket utrymme över för utsatta människor som är
beroende av välfärdssystemen.
Jag vill också, fru talman, starkt ifrågasätta rege-
ringens agerande, då den på ett mycket okänsligt sätt
oroat och skrämt upp så många redan svårt utsatta
människor genom en proposition som dels utestängde
vissa grupper från möjligheten till ett värdigt liv, dels
också i stora stycken var otydlig och svårtolkad.
Fru talman! Jag är glad över att vi tillsammans
med socialdemokraterna i utskottet lyckats återskapa
den trygghet dessa människor så väl behöver. Men jag
vill också påminna om att det är mycket, mycket
viktigt att i fortsättningen följa upp LSS och LASS för
att säkerställa utskottets dokumenterade intentioner,
att reformen inte får urholkas.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.