Fru talman! Inför valet 1991 hade Folkpartiet libe-
ralerna ett vallöfte, och det var att genomföra den
första delen av handikappreformen. Under Bengt
Westerbergs tid som socialminister drevs reformen
igenom i maj 1993, och vid beslutet var riksdagen i
praktiken enig. Det statsfinansiella läget var även då
ansträngt. Sedan började reformen gälla den 1 januari
1994. Nu, drygt två år senare, anser den socialdemo-
kratiska regeringen att handikappreformen skall ut-
värderas och förändras, och framför allt: Man anser
att den har blivit för dyr.
I förslaget från den utredning som regeringen be-
ställde som lades fram i december förra året ansåg
enmansutredaren att besparingarna måste uppgå till
1,6 miljarder kronor. Regeringen hade angett
900 miljoner, alltså 25 % av vad hela reformen kostar.
Förslaget från utredaren innebar en överlastning på
kommunerna och en återgång till det som har varit,
där de svårt funktionshindrade har varit beroende av
kommunernas välvilja och själva haft små möjligheter
att få påverka sitt hjälpbehov, både till innehåll och
när det skall ske. Protesterna lät inte vänta på sig.
Många människor såg sin nyvunna frihet hotad, och
socialministern gick snabbt ut och lovade att så dras-
tiska förändringar inte skulle ske.
I dag behandlar vi den proposition som regeringen
har lagt fram. Den är i stora delar förbättrad i jämfö-
relse med utredarens förslag, och efter behandlingen i
socialutskottet har förslaget blivit ännu bättre, men
fortfarande anser vi att de förändringar som föreslås
är en mycket stor försämring av handikappreformen.
Vi kan inte acceptera den och yrkar därför avslag på
propositionen.
Fru talman! Under den tid som frågan har varit
aktuell har vi riksdagsledamöter fått många bevis på
vad lagen om personlig assistans har betytt för de
svårt funktionshindrade. Emelie, som är 15 år, skriver
bl.a.: "Jag vill kunna bestämma själv vilka människor
som följer mig till skolan och hjälper mig med att klä
mig och gå på toaletten". Vidare skriver hon:
"Assistenten måste kunna tillgodose mina behov först
och främst. Det är därför jag behöver en personlig
assistent. Tänk om jag inte alls tycker om den elevas-
sistent som skolan ger mig, då blir det outhärdligt att
gå i skolan hela dagarna. En dålig assistent kan förstö-
ra kontakten mellan mig och mina skolkamrater, som
är lika viktig för mig som för alla andra i min ålder.
Jag vet hur det känns, för jag har redan varit med om
den tiden då man inte fick bestämma själv utan skolan
anställde assistent åt mig". Emelie slutar sitt brev så
här: "Ni skyller på att ni har dåligt med pengar och
jag har förståelse för att man måste skära ner på vissa
saker, men man kan faktiskt inte skära i ett männi-
skoliv. Det går inte för då dör man. Det vet ni. Sorg-
ligt nog har jag ingen fallskärm och inte kan jag köpa
vingar för pengarna heller. Hur gärna jag än skulle
vilja. Snart orkar jag inte bråka längre. Ni vill ta ifrån
mig rätten att leva, ni tar ifrån mig mitt självförtroen-
de, ni dödar min glädje, ni krossar mina drömmar och
förhoppningar. Gör inte det. För då vill jag inte leva
längre. Och snälla låt mig få vara som mina kompisar
och bara ha kul någon gång och slippa oroa mig och
kämpa för livet jämt och ständigt". Det här var en del
av vad Emelie skrev.
Visserligen kommer Emelie kanske att få ha sin
personliga assistent i skolan enligt utskottets förslag,
om kommunen går in och betalar för den tid Emelie är
i skolan, men hon kan fortfarande inte vara lugn för
att så sker. Hon får oroa sig ytterligare ett tag innan
den prövningen är klar.
Det är många människor som har levt i stor oro
sedan reformen började utredas och diskuteras igen,
och oron är inte över än. För en besparing på
215 miljoner kronor skall de funktionshindrade och
deras anhöriga känna den här oron.
Vi i Folkpartiet är som Emelie medvetna om att vi
måste spara och att det statsfinansiella läget är be-
kymmersamt, men vi kan inte acceptera att sparandet
går ut över de människor i Sverige som på grund av
ett svårt funktionshinder inte kan få leva ett värdigt
liv. Dessutom är det ju så att de besparingar som görs
i statskassan i stället läggs på andra delar av samhäl-
let, kommunerna, landstingen och även på de enskilda
människorna. När man som jag har träffat och talat
med människor med erfarenhet av personlig assistans
så blir det svårt att se att det blir någon samhällseko-
nomisk vinst över huvud taget.
Det finns barnfamiljer som kan berätta om hur de
äntligen kan leva ett normalt liv med arbete och famil-
jeliv som andra barnfamiljer där syskon får vara sys-
kon och där föräldrar hinner vara föräldrar till alla
sina barn fastän de har ett svårt funktionshindrat barn.
Det finns barn som har blivit friskare, lugnare och
mer harmoniska sedan de fått en personlig assistent
som de trivs med och litar på. Inte minst finns det
exempel på att sjukvården inte alls behöver anlitas så
ofta. Hur värdesätter man sådant?
Det finns vuxna funktionshindrade som kan arbeta
heltid och t.o.m. vara egna företagare och skapa ar-
betstillfällen för andra. Sist men inte minst vill jag
nämna den ökade livskvalitet som kommer av att själv
kunna få bestämma över sitt liv och slippa vara bero-
ende av vad andra bestämmer att man får eller inte får
göra.
Fru talman! Som jag tidigare har anfört har en om-
fattande förbättring av propositionen skett vid utskot-
tets behandling, men vi kan ändå inte acceptera den.
Förslaget innehåller fortfarande en inskränkning av de
funktionshindrades valfrihet och självbestämmande.
Det finns trots utskottets uttalande mot en kommuna-
lisering av handikappreformen ändå inslag som gör att
oron finns kvar. En kommunalisering av handikap-
politiken och en omyndigförklaring av de funktions-
hindrade anser vi inte vara en politik värd att återgå
till. De grupper som i dag omfattas av reformen måste
även i fortsättningen kunna känna säkerhet. Som
Emelie säger: "- - - låt mig få vara som mina kompi-
sar och bara ha kul någon gång och slippa oroa mig
och kämpa för livet jämt och ständigt". Det är sådant
som vi politiker måste slå vakt om.
Att kostnaderna har blivit större än vad som be-
räknades från början får inte vara ett skäl till de för-
sämringar som nu föreslås. I stället behöver reformen
göras ännu bättre. Personkretsen bör också omfatta
personer med psykiska funktionshinder. De är också i
behov av en personlig assistent för att t.ex. bli motive-
rade att klä på sig, sköta sin bostad och kunna fungera
i samhället. Även om de inte har ett fysiskt handikapp
kan deras psykiska handikapp vara så svårt att de inte
kan klara sin vardag.
Vid 65 års ålder förloras rätten till personlig assis-
tens. Det innebär ett abrupt avbrytande av en assistens
som möjliggjort ett mycket självständigt liv. Det finns
enligt Folkpartiet liberalernas åsikt skäl att överväga
om det inte bör införas vissa övergångsregler som
ersätter den rigida gränsen vid 65 års ålder. Något
som inte alls finns med i propositionen men som
däremot skulle kunna genomföras är en förenkling av
administrationen och en bättre samordning av insat-
serna på området. Att detta inte alls har nämnts i pro-
positionen är högst märkligt. Administrationskostna-
derna anses vara oviktiga i sammanhanget, medan det
går bra att föreslå inskränkningar i svårt funktions-
hindrades liv.
Fru talman! Det finns också i allra högsta grad en
osäkerhet i utskottets betänkande. 215 miljoner skall
sparas, men hur det skall göras anges inte. En stor del
lastas över på kommunerna, och resten får på något
sätt lösa sig.
Fru talman! Propositionen var alltså dålig och ut-
skottets betänkande mindre dåligt, men för Folkpartiet
liberalerna är allt tillsammans så dåligt att vi yrkar
avslag på propositionen och bifall till reservation nr 1
under mom. 1.